Romrussin

Söndag med Johan. Kan inte bli bättre:

Stenkoll

Strosade runt på stan idag och njöt av solen samtidigt som jag tittade på hur Svensson håller konsumtionslågan uppe och bidrar till att jag om 2 veckor har mer än 397 kronor kvar på kontot. Började fundera på vilka jag mötte och insåg att jag hade stenkoll.

Varför går vissa namn och yrken hand i hand?

"Hej, jag heter Sofie." Direkt vet man att hon antingen är frissa eller jobbar i butik. Detsamma gäller hennes kompisar Jenny, Samantha (uttalas SAMANNTA) och Lina.
Manliga frissor har ofta lite mer oväntade namn, inte någon Sebastian, Marc eller Kia direkt. Riktiga frissa-namn är Lars, Jörgen, Daniel och Roger.

"Hej, jag heter Kent". Aha, skomakare, urmakare, bilförsäljare eller handläggare på HSB. Kollega med Bernard, Kjell och Bengt.

"Hej, jag heter Peter". Luktar kommun och landsting långa vägar. Läkare, tandläkare, ekonom på kommunen eller socialarbetare. Jobbar tillsammans med Per, Håkan och Tommy. Dessa artiga herrar har på jobbet möjlighet att spana på Christina, Elisabeth och Monika.

Dagisfröknar behöver inte ens presentera sig. Marianne, Christoffer eller Gunilla har redan innan handslaget ingett sånt förtroende att du kommer på dig själv att nostalgiskt prata om saftsoppa, kuddrum och trehjulingsrace.

Dubbelnamn kan man hitta i samhällets alla samhällsskikt. Carl-Eric, Lars-Erik och Carl-Johan lyfter på hatten istället för att ta i hand när man möter de i sin bruna rock. Kent-Ove, Lars-Gunnar och Jan-Erik som kanske precis fått av sig jobbarkläderna och svidat om till McGordon-jeansen tar däremot ett rejält tag och påpekar käckt att döda fiskar hör inte hemma i mansnävar.

Fête de fleur

Fick en smäll i magen när jag förra veckan fick reda på att det inte blir nått praktiserande i Japan nästa sommar. Idag fick jag reda på att det inte heller blir nått utbyte där nästa höst. Väldigt väntat, inget slag i magen.

Bursdag idag. Bye bye ungdomsrabatten på sj. I helgen, som är första riktigt lediga helgen sen slutet av augusti, ska jag sätta mig in i nyheter och bilda mig uppfattningar. Sucktar!!!

Dubbel

Kom på tal häromdagen när man egentligen bestämmer sig för att "nu, nu är det dags för en dubbelhalsad elgitarr. I just denna låten kommer det passa perfekt."
Undrar lite hur den här sköne japanen kom på sin grej och hur mycket tid han lagt ner i metallverkstan för att fixa stativet just kanske bara för den här låten. Kör han fler låtar? Vad har han på sin repertoar? Under tiden jag letar efter en fritidssysselsättning så inspireras jag av honom:




En bra onsdag rätt igenom.

Facebook

Hörde att de som inte är medlemmar i facebook är lite lyckligare än de som inte har facebook. Detta borde betyda att jag är ganska lycklig. Blev skitstressad när jag konstaterade det. Är jag lycklig? Spontant ryggar jag tillbaka och svarar nej. Ifrågasätter mitt förnekande och omformulerar mig till att det är klart att det finns de som är olyckligare. Men jag ser mig ändå inte som lycklig, eller, vad är lycka? Jag kan vara glad... och skitnedstämd. Då faller ju hela lyckan. Började googla lite och fastnade på lyckobloggen (varning utfärdas för alla som inte orkar må ännu sämre då man inser att man är en av de som faktiskt googlat upp en blogg som är helt ämnad åt något du tydligen inte är helt nöjd med och som kanske inte riktigt går att ta på).

Hittade ett par strategier för att uppnå den här så kallade lyckan:

1. Uttryck tacksamhet.
2. Tänk positivt.
3. Jämför dig inte med andra.
4. Var snäll.
5. Vårda sociala relationer.
6. Lär dig härda ut.
7. Lär dig förlåta.
8. Sträva efter flow.
9. Njut av livets glädjeämnen.
10. Sätt upp mål och sträva dit.
11. Utöva religion eller andlighet.
12. Ta hand om din kropp

Redan efter första punkten var jag helt matt. Kan ju säga att jag kämpar ta mig fan på för att bli lycklig. Men blir fortfarande bara stressad av att konkretisera hur jag ska bli lycklig. Lycka är jävligt svårt. Jag går inte omkring och är lycklig hela tiden. Inte varje dag. Har jag ett meningslöst liv de dagarna? Vissa dagar skulle jag nog svara ja. Varannan dag? Men sen ångrar jag mig. Nästan. Typ. Funderar en hel del.

Skulle behöva bolla med nån. Tomt på skype. Länge sen jag fick ett skitsnackar-samtal från nån. Jag ringde mitt senaste igår. Jävligt lätt att vara tacksam. Men jag härdar ut. Imorgon är nog den meningsfulla dagen. Idag är det tisdag. Såklart.

Rädda barnen

Skulle bara gå längs gå-gatan och spana in i butikerna för att se vad jag går miste om när jag försöker hanka mig fram någonstans under existensminimum. Helt fel person att komma fram till och lobba för att ge donationer till greenpeace, läkare utan gränser etc. I ögonvrån ser jag självklart hur den jämnårige snubben med pärmen med nån NGO-logo på utsidan försöker kana upp parallellt med mig och hoppas på att jag ska ha fem minuter över idag och sedan 100 kr över varje månad. Sorry killen. Hösten -09 är det inte en endaste serveringspersonal som fått så mycket som en enda skattefri krona av mig. Direkt taggarna utåt från min sida. Tänker: försök bli av med honom så fort som möjligt. Titta inte ens på honom.

- Vad vet du om barns lidande i världen?

Hade förberett svaret redan när jag såg att han fångat mig i ögonvrån.

- Jag är inte intresserad.

Blicken ner i backen. Fortsatte gå utan att göra minsta rörelse. Inser vad jag sagt. Dåligt dåligt samvete. Dålig människa. Dålig tajming. Barns lidande är hjärtskärande. Rädda barnen gav mig dåligt samvete. På en fredag då jag inte ville tänka.

Nyans

Det känns som att mina färdigheter i svenska håller på att förfalla. Jag har inte läst en enda bok efter sommaren. Jag tittar mest på japanska youtube-klipp. Lyssnar inte på radio. Skriver sällan brev eller mail. Är mycket ensam. Jag har fastnat i att svara "bra", "ok" eller "inget att klaga på" när någon frågar hur helgen varit eller hur läget är. Vad hände med nyanser och känslor?

Under den här helgen ska jag försöka nyansera mina uttryck. Svårt, men jag hoppas på att övning ger färdighet.

Dans

Bra egenskap: Ärlig

Efter två dagars funderande kom jag på det.

Kom iom det på att jag har hittat ett japanskt favoritpojkband. Hänger mungiporna kan jag alltid kolla på det här klippet och dansen ffa vid 2:40. Känner mig som en liten 3-åring som det spritter i benen. Überseriösa 25-åriga flickidoler som dansar i grupp. Fantastiskt. Utlämnande. Skiter it. Ärligt.

Mörkgul

Kommer livet sluta pendla så extremt mellan topp och dal? På fem minuter är jag SSRI-preparat-beroende från att ha ett glädjerus likt efter intaget av en mazarin.

Varför? Hösten gick från gul, vacker och sammanfattande till tung, mörk och ensam.

Osäker i mig själv. Dålig egenskap. Ska fundera på en bra egenskap lagom tills imorgon.

Brorsans födelsedag idag. Ingen att säga grattis till. Det suger, river, sticker, hugger, allt som gör ont och lite mer.

Kvalitet

På aftonbladet.se handlar rubrikerna om dejtingbluffarna där nån stackars godtrogen skogsmulle från västmanland som inte blivit kär på 10 år nu blivit blåst på 30000 spänn av "Annie" från USA. Hon skulle komma till sverige efter att hon först pluggat lite i Afrika. Tyvärr hade hon så dåligt med pengar att skogsmullen var tvungen att pröjsa hennes biljett. (De har fortfarande aldrig setts, bara chattat på MSN).

Men lustigt nog kom inte det datumet som hon hade sagt hon skulle komma. Istället hör hon av sig två veckor senare via chatten och ber om mer pengar då hon inte blir utsläppt ur det afrikanska landet för att hennes pass gått ur. Skogsmullen skickar mer pengar för att skaffa ett pass.

På den nya planerade ankomstdagen så kommer inte Annie heller. Istället blir skogsmullen uppringd av en Läkare som säger att Annie är inlagd, supersjuk, och behöver pengar för vård. För en gångs skull blir skogsmullen skeptisk (eller förstår inte den afrikanske läkarens engelska) och betalar inte. Några dagar senare kommer Annie online på chatten (Afrika har ju så bra internetanslutningar) och är besviken och ledsen på skogsmullen. Han får dåligt samvete och betalar självklart mer pengar för att hon ska få en ny biljett. På tredje ankomstförsöket till Sverige så kommer inte Annie heller. Isället ringer sjukhuset i Afrika och säger att Annie avlidit.

Artikeln avslutas med att skogsmullen ger en summerande och klok lärdom till andra oskulder i obygden. "Så fort pengar börjar nämnas bör man vara på sin vakt"

Vilken kvalitetsjournalistik.

Kompletterar nyhetsintaget på dn.se där de har en artikel om något mer inflytelserika gubbar. Blev nästan tårögd när jag läste om Helmut Kohl, George Bush och Michail Gorbatjov som träffats i Berlin för att fira 20-års jubileumet av murens fall. Tre slitna gubbar med käppar, rullstolar och talsvårigheter. Tre giganter i politiken. Fick en sån härlig känsla i kroppen när jag läste om det, dem kändes så nöjda, och jag unnar dem verkligen det.

Hade tidigare scrollat ner lite på aftonbladet.se där Linda Rosing nu var allt annat än nöjd med sina förstorade läppar och tuttar. Scroll scroll.

Mazarin

Som så många andra funderar jag på vem det egentligen är som ringer in till alla tv-kanalernas spelprogram som tagit över rollen för den pipande testbilden från kl 02-15 (med avbrott för repriserade nyhetssändningar, trötta 5-minuters debatter och trisskrapning mellan 6-9). På samma sätt undrar jag vem det är som prenumererar på jambas coola, fräcka och dunderhäftiga blinkande bakgrundsbilder. Bara att ringa in och rösta fram en kvinnlig platinablond muskelknutte till Sveriges bidrag i den europeiska kvalitets televisionen är för mig väldigt avlägset. Inte just själva valet av Hulk Hogan, utan själva ringandet och sms:andet.

Lyssnade på föräldraradio nu i helgen, ring så spelar vi. Jag vet inte riktigt vad som hänt men jag var tvungen att sätta mig och ta en mazarin för att smälta chocken. Attityden bland aktiva ringa-in-till-radio-svenskar har förändrats i grunden. Maj-britt 70 hade i helgen turen med sig när slutsiffran var 3 och ringde därför friskt in till Lisa Syrén för att få göra sin röst hörd. Efter 10 minuters babbel om ingenting (men ändå mer substans än Rix-fm, Megapol, NRJ kommer upp i tillsammans på 10 veckor) så kommer så rubriken och frågan. Maj-britt spetsar öronen och försöker förstå frågan. Eller, gör hon det? Nej! Hon sitter och väntar på att hennes tre vänninor, tre barn, 6 barnbarn och 2 barnbarnsbarn som också lyssnar på ring så spelar vi ska ringa Maj-britt och berätta svaret. "Vänta, nu ringer min mobil....ah. tack...då säger jag: lejon!" Grattis Majbritt. Du vann ingenting men du får höra en låt. Varför är det så jäkla viktigt att svara rätt?

Så där sitter jag, äter min mazarin och begrundar attityd-skiftet bland in-ringarna. Läser på mazarinförpackningen: Vinn din vikt i kakor, SMS:a din favoritkaka till 72150 och vinn!

Nu sitter jag bara och väntar på att de ska ringa vilken sekund som helst och säga var jag kan hämta mina 68 kilo mazariner!

Alla

Såg på "män som hatar kvinnor" i helgen. Jag gillade inte riktigt boken när jag läste den. Tror det var för att den var var upphaussad, inte riktigt min gengre och trots att familjemedlemmarna hade ihjäl varandra till höger och vänster var det fortfarande för många namn att hålla reda på. Gillade dock filmen! Skönt med en film som förkortar, förenklar och förhöjer berättelser. Ett citat fastnade och flera dagar senare så går jag fortfarande och grubbar på det. "Alla har hemligheter". Stämmer så väl. Skäms när jag tänker på det. Skräms när jag tänker på det. Tänker inte mer på det.

Brr...

Avslutade precis ytterligare en serie. Har tyckt den varit ganska dålig rätt igenom men kämpat på till slutet. Den tog sig lagom till näst sista avsnittet och det sista avsnittet var så där härligt tårdrypande som jag vill att de ska vara. Nu börjar letandet efter nytt friskt material. Hoppas på jackpot! Idag var det även dags för min samhälleliga plikt att få gratis vaccin. Under flera veckor har svenska folket, precis som i folkomröstningar angående EU, facebook, ombildning av hyresrätter och hål i öronen på killar, delats in i för och emot vaccinering. Fantastiskt att folk orkar engagera sig. Jag tog i alla fall parti för "för" och nu väntar jag bara på att biverkningarna ska sätta in. Passar på att njuta av hösten när den är som finast... trots den sibiriska kylan.

Glögg

Nu är den här, julen. Igår när jag var en sväng förbi systemet så såg jag den. Detta års blossaglögg. Visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Nu står vi tydligen där. Höst, mörker, tända ljus, mys, ensamhet, julstämning, ångest, halsdukar upp till örsnibben, mass-sms med god jul hälsningar, äppelmos på skinkan, tenta, pigmentfrånvaro, längtan bort. Mår vi verkligen bra av att behöva tänka på det här redan? Räcker det inte med att ALLA går omkring i ångestmörka kläder, att dagarna blir bara kortare och kortare, att vintertiden står med hagelbössan utanför dörren och att Peter Jihde försöker uttala sig om musik varje fredag?

Idag ska jag ta på mig nått somrigt men ändå varmt i ren protest mot ångesttrenden.

Avenyn

Är less på det här boendet så jag håller på att spy. Eller kanske mer avståndet. Är det teoretiskt möjligt att det både är motvind både när man ska härifrån och hem? Hur sjukt är det egentligen att man bor i periferin trots att det tar 10 min att cykla hit från centrum? I deppiga stunder, som idag, undrar jag hur mycket som hänger på lägenheten och hur mycket hänger på mig att ingen pallar komma hit? Om jag bara går till mig själv så måste jag rannsaka mig och tänka efter hur ofta jag pallar mig till nån annan. Inte ofta. Men det händer. Sen spelar det ju in att man man e en evig ensamboende fyr också. Eller. hmm... borde det inte vara... aja. nu tappar jag tråden och pallar inte fundera.
Tänkte på det en polare påpekade när vi snackade om områden att bo på. Man vill bo nånstans där det känns att man kommer hem. Då gäller inte bara att man har en mysig lägenhet (tillägg: idag är en sån dag att jag mår dåligt varje gång jag yttrar eller hör ordet mysigt...). Att få uppleva saker med andra människor gör allt så mycket mer. Inte bara gemensam semester, middag tillsammans eller bara få snacka om ingenting tillsammans. Även att bo i ett område där det bor fler som kommer hem typ samtidigt tror jag påverkar. Att bo granne med industri och avgas-avenyn gör nog sitt till att jag inte riktigt kommit på plats. Ser fram emot att flytta till ett riktigt bostadsområde!

Får se om jag tar bort det här inlägget alldeles strax. Om inte, så ser jag det som ett inlägg som jag förhoppningsvis kan utvecklas från senare.

I dessa flyttider letar jag febril efter möjligheter att reformatera mina ägodelar.

Läderkängor

För några veckor sedan satt jag och några kompisar på Knurran och spanade ut över de hippaste Malmöiterna som samlats för att inspireras av de senaste lokala modeskaparna. Då vi för tillfället kände oss lika uppklädda som gardinlängder på rektorsexpeditionen på en högstadieskola så vi gled in på vad vi inspireras av eller hur man kan inspireras rent modemässigt. Jag promotade starkt och länge japanska dramaserier men när våra kloka hjärnor kokats ihop framstod en riktig klassiker som den främsta inspirationskällan: folk på stan.

Således har jag de senaste veckorna spanat och spanat. Då portmonnän mer är en spargris för 50-öringar istället för en välmående maffiabunt med buttra Carl von Linné-sedlar så har målet helt enkelt varit att försöka använda det man har i garderoben hemma och inte behöva köpa nytt. Kan säga att det går sådär. Igår såg jag en snygg asiat som jag försökte efterapa idag. "Nja", är nog resultatet. Tror jag får försöka tejpa ögonen och be nån hugga bort lite av gam-snoken för få till det. Eller kanske köpa ett par snygga läderkängor kanske är enklare. Eller åka till Japan igen.

Spanska

Istället för att trängas på tunnelbanan i Tokyo står jag nu om eftermiddagarna och väntar och väntar på att tåget mellan Helsingborg och Malmö ska gå. Ett i halvtimmen. Service! Som den gamle pendlare jag ändå är uppskattar jag när det händer nått oväntat (inkluderar inte att tåget blir försenat, man glömt pendelkortet hemma eller att dörrarna stängs precis framför näsan på en och man får vänta en halvtimme på nästa tåg och låta svetten på ryggen torka in i T-shirten).

Idag när vi rullade in mot Malmö började Lokchaffisen snacka som vanligt, "nästa malmö, fortsätter till kastrup och köpenhamn..." och så på lite knagglig engelska där han kallade Köpenhamn för just Köpenhamn, "Next stop Malmö, the train will continue to Kastrup and Köpenhamn". Dagens lilla roliga tänkte jag. Sen drog snubben igång på flytande spanska och jag insåg att, snackar han flytande spanska och flytande svenska så är det helt OK att han kallar Copenhagen för Köpenhamn. Pendlarna skalla: Fler språk i utropen!

Leverpastej

En dag kvar. Blogginläggen har sinat då besöken i japan ökat. Har varit toppen att ha pelle och karmar här. Nu känns det dock vemodigt att åka hem. Så bra som japanskan är nu kommer den inte bli på länge och skulle jag varit här längre hade jag kanske kunnat arbeta bort min brytning. Men nu ska blatte-martin lämna landet och återvända till moder svea. Försöker se postivt på hemkomsten. Det är ljust, det är gratis att ringa inom comviq, jag förstår vad alla säger när jag passerat gränsen norr om skåne, jag kan äta mörkt bröd till frukost som inte kostar 80 spänn, jag kan ha leverpastej istället för obestämbar plast-ost på mackan, tvätten torkar snabbt och jag behöver inte oroa mig för att få skallfrakturer av lågt placerade lampor i duschen. En dag kvar.

KLM

Stod och väntade på flygplatsen och när medellängden på de västerländska tjejer som kommer ut till ankomsthallen är 2.10 vet man att planet från Amsterdam har landat. Pelle och Karmar är på plats och slutfasen i expedition:Japan har inletts.

Hångel

Jag älskar yoyogi-parken! Den överträffar sig själv varje gång man går dit. Igår hade jag varit i Shimokitazawa och fått guldkort (!) på min favoritbutik. Lätt ångestfylld gick jag därför till Yoyogi-parken där det absolut inte finns nått att göra av med pengar på. Istället iaktog jag en tv-inspelning av väderprognosen, tre tjejer som övade nån sång, två andra skolflickor som övade på en dans, ett par grabbar som spelade upp nån sorts komisk pjäs för ett par fnittrande tjejer, ett antal frisbee-kastande par och en man som övade säckpipa. Men det mest överraskande momentet denna dag var inte säckpipemannen, nej, jag såg för första gången sen jag kom till japan riktigt grovhångel. Nästan en oral-våldtäkt. Kunde inte sluta stirra och paret kunde inte sluta hångla. Helt fantastiskt så här 2 1/2 månad utan sett röken av närhet.

Har varit till sjukhuset tre gånger nu då mina ögon kliat som om jag haft oculär springmask. Med mirakelmedicinen kortison och nån allergimedicin är det nu mycket mycket bättre. Är det inte vaglar så är det allergi. Mina ögon är ungefär lika motståndskraftiga mot sjukdomar som en AIDS-patient på cellgift.

Freud

Ligger och slösurfar en hel del när jag kommer hem på kvällarna och klippet med kungafamiljen har fastnat på min hjärna. Säger verkligen drottningen "fitt-horia" vid 3:26. Och hur mycket ghetto är gansternicken kungen och Daniel gör på slutet?

Skyline

Bara två veckor kvar. Kommer sakna Tokyo.

static : pulse from Samuel Cockedey on Vimeo.

Women only

trodde det var ovanligt med pervon och tafsare på tåg. fick idag reda på att det är väldigt vanligt. därför finns en "kvinno-vagn" mellan kl 7-9 när det är som mest trångt... 

mina japanska vänner bara skrattade åt mig när jag berättade om tafsarkillen...

Korv

Morsan och farsan är på besök och varje dag är sjukt intensiv men det är väldigt kul att få gå omkring med dem och visa upp Tokyo och Japan för dem. Imorse skulle jag hämta upp dem klockan halv nio för att sedan spendera dagen i japanska skogen. Hotellet de bor på ligger ganska långt bort vilket innebär att jag var tvungen att trängas i morgonrushen för att hinna i tid. Som jag flera ggr påpekat står man packade som sillar men det funkar då ingen trängs. MEN!!! Imorse när jag stod på tåget var det inte bara det vanliga gnuggandet av kropp mot kropp. Plötsligt noterar jag att mitt kön ett flertal ggr stryks mot mannen som står framför. Efter ett par konfirmerande sekunder inser jag att mannen framför mig i rödrutig skjorta med ansiktsmask står och tallar mig på korven. Jag lyckas knöla ner händerna för att skydda juvelerna från den japanske snuskgubben. Hade på grund av trängseln ingenstans att ta vägen men vid nästa station mosade jag ut mot andra sidan av tågkupén och vid nästa station gick talle-mannen av.

Centri

Sedan inte allt för länge är det rökförbud på japanska gator. I alla fall i Tokyo. Tror det kostar runt 8000 Yen (700 Carl XVI pengar) om man blir påkommen med en röyk i käften. Likt Malmö Central har man därför börjat med rökrutor för att folk ska få sota sina lungor tillsammans. Det här rökförbudet känns dock ganska tafatt då det på restauranger mer eller mindre förväntas att man ska röka. Vad jag menar är att man där får välja på rökplats eller rökfritt, men i realiteten är den enda skillnaden om de ska ställa fram askfat på bordet eller inte.

Igår var jag på bio och såg en japansk film om en ung tjej som får bröstcancer. När tårarna runnit i 20 minuter och jag hållt inne med hulkande så hörde jag äntligen någon längre bort i salongen som inte kunde hålla bölandet tillbaka. Detta var startskottet för den bölande biosalongen. När eftertexterna började rulla pillades snytpapper fram och ögonen på publiken torkas torra. Länge sen jag grät så mycket på bio.

För tredje gången hittills under min vistelse här i Tokyo sprang jag på en kompis när jag gick på stan. (Finns ju flera centrum i samma stad vilket gör sannolikheten för att springa in i nån man känner ganska liten). Lika förvånande varje gång men kan väl kanske ses som bekräftelse för att alla japaner inte ser likadana ut. Hann med en fika innan hann skulle vidare på jobb.

Ska strax iväg och hämta morsan och farsan på flygplatsen.

Inspiration

Vaknade halv 5 imorse och kunde inte somna om. Hittade två otroligt inspirerande hemsidor:
www.365saker.se och www.ted.com
Igår tenterade jag japanskakursen. Läraren inledde muntan med "egentligen behöver du inte göra den här muntan, jag vet redan vad du kan" vilket stärkte mitt självförtroende som bara den. Muntan gick kalas och nu har jag skrapat ihop 10p den här våren oxå. Lyckades omedvetet (?) styra upp en träff med henne när hon kommer hit näst nästa vecka...

Tokyo nästa?

Svininfluensan är i Osaka. Då kanske folk håller sig hemma och man får hela stan för sig själv. Inget ont som inte för nått gott med sig.

Indien

Har varit mycket krubbande i veckan. Har lyckats tajma in de sista tågen på en hårsmån och likt Macgyver dragit in buken och glidit in genom dörrarna. Sover alltid lite extra gott när man vet att man utnyttjat tiden maximalt. Fördelen med att komma sist på tåget och därmed få "dörrplats" är att man faktiskt har en sida av kroppen fri från andra passagerare. Igår trodde jag att jag var sist på tåget också. Men innan tåget han stänga dörrarna fann jag mig mitt i vagnen med ytterligare ett 20-tal något bedruckna japaner framför mig.
Japan är konstigt. Ibland känns det som Indien för att det kan vara så trångt. Men det är ordnat som ett svenskt idrottarrangemang. Och det känns amerikanskt stort och svulstigt när man åker längs gator kantade av reklam, McDonalds och bilförsäljare. Samtidigt som det är smått och trångt så fort man svänger av vägen. Folk klagar över lukter som jag inte känner men verkar vara helt oberörda av exempelvis pisslukten på toaletten. Konstigt.

Tankesmedja

I tre timmar har amerikanen på våningen ovanför oavbrutet spelat jazz/boogie-woogie på nått piano. I något snabbare tempo hör jag kontinuerliga stötar från ett annat rum. Det regnar och blåser ute och jag känner mig lika inburad som Dawit Isaac. Måste skriva klart ett 10 minuter långt tal som är tentauppgiften i japanskakursen tills imorgon. Arbetsron i det här dårhuset bidrar inte direkt till nått Obama likt "Yes, we can"-tal, snarare ett knugen-likt kära örebroare.

Pling plong

När man tar pendeltåget är det trångt, men ingen som trängs. Men att det är trångt är inte den enda upplevelsen när man åker pendeltåg. När man kommer fram till en station så springer en tågsnubbe som håller till längst bak i tåget ut på perrongen och trycker på en knapp som sätter på en liten melodi. När melodin är slut så stängs dörrarna. Vissa melodier är bättre än andra. Blinka lilla stjärna är nog bottennappet hittills. Hörde en hetsig cool låt för nån månad sen men har glömt vart det var.

Haj

På ett kafé någonstans i Tokyo sattes äntligen nya stadgar. Jag fick en kompanjon i träningsmålsättningen. Efter veckor av överkonsumtion av chips och japanska dramaserier var det dags att ta sig i kragen. Den följande dagen drog jag på mig hajdräkten, flyttade över mina superfeet till löparskorna och gav mig ut på en löprunda. Som grädde på moset hittade jag en lekpark bara två kvarter ifrån där jag bor. 60 minuter senare hade slappisen fått sig den genomköraren han så väl behövde. Dagen därpå gav jag mig ut för att ta mig upp på Tokyos högsta (?) berg, Takao-san. Djupa knäböj hela vägen upp gav den glut-träning min modellagentur efterfrågat ;) De flesta av de andra 1ooo japaner (hälften pensionärer med bergsbestigningsutrusning och hälften lågstadieelever med små söta stråhattar) som också besökte berget denna dag valde att ta linbanan upp till toppen varpå det var relativt glest med arbetsmyror på stigen som letade sig upp på berget.

Idag har jag träningsvärk från topp till tå men känner mig i övrigt kalas.

Dvärgapor

Kroppskontakt är väldigt ovanligt här i Japan. Undantaget är rusningstrafiken på tåg och i tunnelbana när man är glad för att vara över medellängd och har snoken fri. Då japaner vet att vi västerlänningar skakar hand när vi hälsar vill de inte verka mindre världsvana utan de sträcker glatt fram tassen när man träffar nån för första gången. Inte bara blir det lite konstigt då västerlänningar är de enda som de skakar hand med, de har inte riktigt greppat det här med vilken hand man hälsar med. Varannan vänster varannan höger.

Att man inte har kroppskontakt visar sig extra tydligt hos japanska par. Att hålla handen är ganska ovanligt. Självklart finns det par som håller handen precis som i Sverige, men här finns det två "hålla handen alternativ" som är klart mycket vanligare. Det första är "hålla lillfingret". Tjejen håller rätt och slätt killens lillfinger. Det andra är "håll och häng i killens tröja som en dvärgapa". Tjejen greppar således tag bak på ryggen på killens tröja och kopplar ett fast grepp och hänger sedan kvar. Här i Japan finns inget som heter damerna först utan tjejerna struttar in i affärer, restauranger, biosalonger osv eftersläpandes hängande i killens tröja. Hemma i Sverige kan par klänga på varandra nästan vart som helst och slafsa så man tror att de är hemma i sitt eget sovrum, här borta har jag inte sett en enda puss.

Viva la vida

Var på karaoke igår. En video säger mer än 1000 ord. Förlåt coldplay...

Undertext

Nu har det regnat i tre dagar och alla kläder på mitt rum har den härliga känslan av tredagars gympapåse. Batteriet är slut på fjärrkontrollen till A/C:n och lampan på toan är trasig. Regnet har gjort att jag inte pallat ta mig utanför sängstommen utan fortsatt kolla på draman. Har lipat och hulkat som Ben Affleck i slutscenerna av Armageddon. Den mest gråtmilda var en serie som hette "Voice" och handlade om fem läkarstudenter (vad annars) som under några månader läser nått liknande selectives i Patologi. Om nån har tid och vill mjuka upp sina tårkanaler kan jag rekommendera att streama lite japanskt drama när det är som bäst (engelsk text!!!). Serien är fylld av klassisk japansk dramaturgi, 180° bugningar och coola japanska kids.

Planen var egentligen att jag skulle surfat i Tokyobukten idag men som sagt, vädret har varit på drama-tittandets sida.

Plan B

Har varit kalasväder här de senaste dagarna och jag har varit ute med folk mest hela tiden. Käkat en massa god mat (se nedan) och haft det riktigt gott. Men efter solsken kommer regn. Nu har det öst ner i två dar och jag har legat på min brädpanel till säng och kollat på japanska draman (plural för drama?). Igår eftermiddag fick jag dock ett mail från en kompis som jag tolkade som "Nu har jag slutat jobbet och ska hyra en film innan jag sticker hem. Hänger du på?". Då jag börjat få ont i ryggen av horisontalläget svarade jag att jag bara skulle ta en dusch och sen kunde jag möta upp om dryga halvtimmen i Shibuya. Tvagade mig i racerfart och kastade mig ut i regnet mot stationen.

På perrongen mailar jag igen och frågar vart vi ska ses varpå jag ganska snart får svaret "asså, jag skrev bara att jag slutat och att jag skulle hem och kolla på film". Något jag gillar hemma i Sverige är få och att göra spontanbesök, men jag vet mycket väl att det är inte riktigt så det funkar här i Japan. Det var bara att vända på klacken och göra helt om. Nästan iaf.

När jag väl kommit innanför grindarna på stationen så kunde jag ju lika väl åka nånstans. Kom på att jag träffat en snubbe på krogen som var frisör. Vi hade dessutom bytt mailadresser och jag hade lovat att komma förbi. Sagt och gjort så fanns det ett mål med dagen och några timmar senare var frippan nyklippt.

Ikväll har jag fått mail om att vi ska ut och käka yakiniku...?!

Dunk dunk

Om någon undrar hur man går tillväga för att bli 130 miljoner japaner så kan jag ungefär 4-5 ggr om dagen spela in när grannen på några minuter klargör detta...

J-pop

Efter 5 timmar i solen och därmed något socialitiskt blodfärgad i hyn begav jag mig 1:a maj ut på disko. Denna gången blev den inte hip hop, utan istället blev det j-pop för hela slanten. J-pop med en euro-disco touch. Denna låt gick nog tre gånger under tiden jag stod på dansgolvet. Då alla på stället kommit direkt från jobbet var det kostym och uppknäppt skjorta som gällde. Lyckades självklart inte smälta in den här gången heller. Vad jag lyckades med var att utbyta nummer med en brutta som jag ska käka jordgubbar (!) med nu i veckan. Dessutom lyckades jag snabbt bli bortkörd från stolarna längs väggen då jag missat skylten "ladies only". Vakten måste haft ögonen på mig och tagit sats för att hindra mig att sätta mig för jag hann knappt trycka ner sittfläsket mot stolsytan innan jag hade en bugande och tillrättavisande japan rakt upp i näsan. För att spetsa till mitt misstag lyckades jag fumla med armbågen då jag skulle upp på fötterna igen och självklart slå ut tjejerna vid bordet bredvids bägge drinkar. Nä men jag kämpar på här borta.

Mycket vill ha mer

När jag fick mobilen så öppnades en helt ny värld upp för mig. Nu gick det att få kompisar, stämma träff, spontanskicka mail och kanske framförallt smälta in i på tågen med näsan ner i mobilen. Min mobil saknar dock de flesta finesser en modern japansk mobil har. Den kan inte läsa streckkoder (används för att få erbjudanden, hitta rätt på kartor, köpa musik, you name it)(exempel: på bilden är det en reklamlastbil som åker runt och runt och dunkar ut ett bands nya singel, bak på lastbilen syns streckkoden så har man inte fått nog av låten när den bullrar förbi så är det bara att läsa av streckkoden och tanka ner den), den kan inte ansluta till internet varpå jag inte kan få tillgång till flyers så jag kommer in billigare på nattklubbar (miljön tackar för att pappersflyers är ett minne blott), jag kan inte lägga mobilen på en liten anslutningsklump på McDonald's som känner av beställningen jag gjort på mobilen och därmed få rabatt och jag kan inte ta emot bilderna vi tog i fotoautomaten direkt till mobilen. Det jag saknar mest i mobilen är dock ett Japanskt-Engelskt lexikon. När jag får mail från folk och är hemma är det inga problem, jisho.org är min räddare i nöden. Men är jag ute på vift och får ett mail med tecken jag inte förstår måste jag antingen :

1. gissa vad det betyder
2. skriva vad jag tror tecknet betyder med hjälp av t9 funktionen som sen omvandlar det till tecken varpå jag kan jämföra med det ursprungliga mailet om jag har gissat rätt eller ej (invecklat plus att min förmåga att förklara är kanske inte den bästa...)
3. be någon på gatan läsa upp mailet för mig, min hörförståelse är oändligt mycket bättre än min läsförståelse, som i sin tur är bättre än min skrivförståelse.
4. skita i den meningen och hoppas att det inte är nått viktigt.


Blandar duktigt bland dessa fyra alternativ.

Spam

Då man mailar till varandra istället för att SMS:a med mobilerna så följer således även de negativa mailkonsekvenserna, spam. Vanligtvis är det sexklubbar som skickar spam där man hänvisar till nån internetlänk. Då min mobil inte har internetuppkoppling förrutom mailfunktionen är jag lyckligtvis skyddad mot snusket på mobilerna. Igår kväll så fick jag ett annorlunda spam dock. Det var av ett långt välformulerat mail om hur jag skulle besöka en hemsida och donera pengar till en geisha-organisation. Sexy geisha need you. Finanskrisen har slagit till i Japan på allvar.

Lurral flam

Har under helgen utrett språkmysteriet gällande japaners okunskap att skilja på r och l. Vi kom in på det här då jag sa att svenskar, eller i alla fall jag, har svårt att uttrycka ljudet z. Ett ljud liknande ett spetsigt vibrerande s. Fine, jag kan om jag anstränger mig, men när jag slöpratar så blir det samma ljud som s. Det tyckte japanerna var jätteroligt och hade aldrig reflekterat över att det gick att blanda ihop s och z. Det var då jag drog fram esset ur rockärmen, kavlade upp ärmarna och slog nävarna i bordet. Jag frågade något nonchalant om de hörde nån skillnad när jag sa urusai (japanska för "högljudd" underförstått "håll käften") eller ulusai. Japanerna tittade på mig som att de inte hört vad jag sagt. Jag upprepade uRusai och uLusai.
-Ja ja ja, svarade japanerna, urusai och vaddå?
-Skillnaden mellan uRRRRusai och uLLLLusai.
-Men du säger ju samma sak, urusai och urusai.

Jag valde att avsluta mitt experiment här och ansåg att jag kommit ett steg närmare Nobelpriset i linguistik. Summa summarum, japaner hör verkligen ingen skillnad på r och l. Detta har för mig skapat viss förvirring ibland när japaner försöker stava något med alfabetet. R uttalas nämligen "aaar" och L uttalas "errr", som ett svenskt R.

Under helgen har jag även varit på onsen, japanskt spa, och konstaterat att jag var den enda som bytte hudfärg från omogen blek jordgubbe till saftig perfekt midsommarjordgubbe när jag sjönk ner i det 45° varma svavelvattnet. Lyckades dock svettas ut de flesta japaner i bastun. En något speciall bastukultur här med fotogenaggregat, fluffiga frottésittunderlag och TV på full fräs.

Har fått rapporter om fint väder hemma i svedala. Kan för den skadeglada meddela att jag haft ca 8 grader och regn där uppe i norr. På väderprognosen varnade de för snö. Nu är jag iaf ÄNTLIGEN hemma i Tokyo igen. Borta bra men hemma bäst.

Rulltrappa

Vissa saker uppskattar man här. Maten, värmen, alla lustiga människor, artigheten och värmen i toalettsitsen. Vissa saker uppskattar man mindre. Rösten i rulltrappan på väg upp till postkontoret till exempel. Den påminner KONSTANT att man ska stå till vänster, mitt på trappsteget, hålla barn i handen, vara försiktig när man kliver på, när man kliver av, hålla i räcket, inte leka osv. Självklart har de placerat posten högst upp i köpcentrat på våning 7 för att man ska hinna bli helt tokig lagom tills man kommit upp. De senaste gångerna har jag sprungit både upp och ner och halvt vält omkull de stackars tanterna (som inte verkar notera denna 7-årings evighetssnack) bara för att minimera risken för att få psykiska men. Här är ett exempel, hissrösten är ungefär som den första talande pizzabiten, jag blir ungefär lika galen som tjej-pizzabiten, ni hör ju hur det låter. Jag ska försöka spela in det en dag.
Jag drar mig verkligen för att behöva åka upp. Det finns en hiss som tar 2 ggr så lång tid med köer, att den ska stanna på alla plan osv, men det är nästan värt det.

En annan sak som jag inte uppskattar är att det luktar så mycket piss på toaletten där jag bor att jag ärligt talat tror att jag kommer få urinvägsinfektion i näsan vilken dag som helst. Det är nån som städar, men städaren kanske uppskattar lika mycket som jag att bara få sitta på ringen att städningen glöms bort. Jag har sanerat den två gånger med förbättrat resultat, men med fortsatt infektionsrisk.

Hur jag fördriven tiden här annars, jo, jag går och nynnar på den här och blir lika förundrad hur de lyckats göra ordet countdown till ett fem-stavigt ord: kAUntO dAUn.. Om man spetsar öronen hör man att flera engelska ord finns med i texten: gong (som i "la-boule, slå i gong-gongen"), ring, heavy, hard puncher, sand back, falling love, burning love, round one, seven, nine, ten, combination, hook, body blow. Håll till godo.

Pose

Plötsligt händer det. När man minst anar det. Vageln finns där. Linserna har bytts ut mot glasögon för att vila ögonen. Håret ser så där "8 veckor sedan man senast klippte sig" ut. Då, då blir man uppfångad av en japan i Shibuya som frågar om jag vill vara modell. Jag sken upp som en sol och lämnade gladeligen ut mitt namn och nummer. Jag och Schenkenberg, high five!

En elefant på en spindeltråd

Hade stora planer för fredagskvällen. Häng och krubb med tre japaner för att sen gå på diskotek. 4 glada ungdomar med en kväll fylld av äventyr framför sig. Ett par sushisar och några öl senare så var det bara jag kvar då två av dem tagit sista tåget hem (tågen slutar gå vid midnatt) och den siste, han vi var hos, hade däckat och sov som en nyvaggad bebis. Men inte lät jag detta hindra mig, last man standing, att ha helkväll ute. Hamnade på en pytteliten pub med en fiolspelande bartender som underhöll mig och de övriga fyra gästerna (egentligen fem, men en kille sov 95% av tiden) fram till att tågen började gå igen.


På lördagskvällen var det dags för ett nytt försök. Denna gången blev det hip-hop klubb. Det är inte så lätt att smälta in i Japan, och dessutom på en hip-hop klubb. Det e inte min gengre för fem öre. Jag insåg snabbt att inte en kotte av de som var där (jag var enda utlänningen) hajjade ett ord av vad bling-bling-grabbarna-i-oversizeade-baseball-tröjor-med-kepsen-på-sned-och-med-kärleksord-på-tungan-som-hade-fått-mamma-att-tappa-hakan sjunger. Dock var det väldigt mycket stil och attityd på kidsen. Inte som i Sverige där attityd innebär taggarna utåt och "are you talking to me!?". Nej, attityd och stil som i att de studerat varenda detalj i homiesarnas musikvideos på youtube. Inte bara kläderna utan även rörelser och danssteg som kändes väldigt ojapanska. På nått vänster lyckades alla på nått sätt sticka ut, lite av nirvana för oss svenskar som när vi står på H&M tänker "den här har nog ingen annan köpt". Här, mitt ibland hundratals japs i a bathing ape hoodies och NY kepsar, stack jag upp som ett jäkla fyrtorn i mina tajta brallor och slimmade skjorta (plus vageln på högerögat). Raggningsförsöken gick käpprätt åt skogen. Undrar fortfarande vart de som säger "det e så lätt att få brudar i japan" har gått. Men jag kämpar på. Igår längtade jag efter pizza. Försökte kompenserade med med ris och friterade kycklingfiléer. Men, ni hör ju hur det låter...

Äpplemos

När man är borta från Willys och Lingongrova mer än några veckor, kanske framförallt om man är ensam, så kommer sugen vare sig man vill eller inte. De senaste dagarna har jag varit sugen på matpaj, troligen efter allt surfande på dag- och kvällstidningarnas nätupplagor där man både får lära sig hur man har supersex för att få fler barn (scroll scroll), hur Lindsey Lohans förra flickväns kille fastnade i tullen för misstänkt terrorhandling (scroll scroll), vilken av teletubbisarna Alex Schulman gillar bäst (scroll scroll), och hur man lagar bästa pajen (klick). Det vattnas i käften som när myggorna upptäcker att grillsäsongen inletts och det därmed sker en explotionsartad ökning av barhudad blodsugaryta. Men så idag, utan att jag inletts i frestelse med hjälp av Alexandra Zassi, så kom suget efter havregrynsgröt med äppelmos. Fattar inte. Försökte och försökte men det släppte inte. Som en första exponering i vårsolen, skönt till en början, men sen svider det i flera dar.

Jag är nu iaf lika kontaktbar som telefonflickorna på linje24. Igår kom nämligen min mobil. Här SMS:ar man inte, utan man mailar (vanlig hotmail funkar utmärkt!). Därför mottages gladeligen mail till
martin-i@softbank.ne.jp

Igår begav jag mig till Hashimoto för att kolla om alla där har tyreodit. Svar: Ja. Alla jag talade med hade en klar symptombild. Trötthet, tendens att snabbt få mjölksyra, frusenhet, depressivitet, glömska, okoncentration (frekventa felhandlingar vid arbetsplatsen typ hälsa med en "bakåt-nick" à la förort istället för att buga), desorientering, lätt till måttlig viktuppgång, hes och grov röst, håravfall (har nån någonsin sett en hårig japan?), förstoppning, rikliga menstruationer. Ödematös och kall hud, blekhet, långsam puls, ledvärk, sänkt andningsfrekvens, muskelsvaghet, segt och långsant reflexsvar vid test av extremitetsreflexer. Fruktansvärt att en hel stad kan vara så. Det bjöds iaf på riktigt fin shopping vilket jag utnyttjade. Funderar på att ändra vårens färg från rosa till mintgrön.

I övrigt äter jag så jäkla mycket tofu. Finns två typer (inte de två typerna som finns på willys där den ena är vit och smakar trä och den andra brun och smakar trä), den ena är silkestofu och den andra är bomullstofu, och jag gillar den lite hårdare (inte stenhård som willys verkar tagit fasta vid) bomullstofun bättre. Tecknen liknar varandra ganska mycket (絹 och 綿) och när jag står i affären är det alltid ett lotteri vilken jag ska välja. I förrgår råkade det bli silkestofu. Då äter jag inte tofu på några dagar.

Hade ingen bild på tofu. Så det fick bli på Tokyo istället.

Elvi

Här är den. Vageln från helvetet. Skit ner dig sa jag när jag såg den imorse. Drog på mig solbrillorna och gav mig ut, halvblind utan linser, mot Yoyogi-parken. Strålande väder lockar inte bara ut enögda västerlänningar, på söndagar fylls nämligen av det mest bisarra av bisarra som japaner har inom sig. Personlig favorit blev kvinnan (mannen?) som stod vid sidan av parkgången iklädd rosa lurviga öron, och ett egentillverkat jättehalsband av färglatt papper. Till och med Peter Siepen ser grå och alldaglig ut i jämförelse.
Rockabilly killarna gjorde också succé. Dessa Elvi (Elvis i plural) rockade gärnet och jag undrar hur mycket brylcrème som går åt för grabbarna. De tar det iaf väldigt seriöst. Så även trikåkillarna som övade filmklipp. En i superhjälte dräkt, en i kamouflage dräkt och den stackars japanske affärsmannen. Hela parken e en stor freakshow och jag kunde glatt ta av mig solbrillorna och bidra till stämningen.

Privjet

Jag tog mig i kragen, vilket innebär krossade samtliga speglar eller andra uppolerade ytor jag passerade för att slippa se vageleländet, och med lite motion så artade sig gårdagen iaf. Idag fick bli en linsfri dag och jag fick göra stan som glasögonorm. Utan solbrillor trotsade jag att solen gassade. Anders Celcius uppmätte 26° och jag lade mig i Inokashira-parken och putsade bort linnebrännan jag fick igår. När jag ligger där och visar upp den enda hårbeklädda thorax i Stilla Havs regionen så kommer helt plötsligt en japansk kvinna fram och rör på läpparna. När jag plockar ur mina nya hörlurar förstår jag att hon pratar med mig. Men vad säger kvinnan. "Where is the russian group?" Nae, jag kan inte hört rätt. Jag svarar på japanska att jag inte förstår vad hon säger. "There should be a russian group  in this park, do you know?" Jag lackar. Den enda tanken som far genom mitt huvud är att kvinnan förmodar att jag är ryss och är en del av nått ryskt sällskap. Är det för att jag är den enda personen i hela parken som har tagit av sig tröjan? Är det för att jag är den enda i parken vars hy är lika rödfärgad av solgasset som rumpan hos en magsjuk 1-åring? Eller är det för att jag, ve och fasa, ser ut som en ryss? Jävla vagel. Jag svarade bryskt att jag hade ingen aning om vad hon pratade om och jag hade inte sett några ryssar. Plupp plupp, in med öronpropparna igen. Sekunder senare får jag dåligt samvete och tittar upp och ser den stackars kvinnan lufsa vidare. Innan jag hunnit komma mig på tå är kvinnan borta i folkhavet. Tror inte hon uppfattade mig barsk, men jag kände mig hemsk. Skyller på vageln. Väntar fortfarande på att det onda ska föra nått gott med sig. 

Fredagskväll med dip.

Aldrig blir man helt nöjd. Vädret är på topp. Har bränt mig så där härligt som hör vårsolen till. Har promenerat cirkus 15 km och käkat fantastiskt god mat på väg in till Shinjuku. Läste klart "En Sorts Kärlek" och tårarna sipprade ner för kinderna där jag satt i parken och bläddrade frenetiskt. Underbart att få läsa lite böcker! Beskådade utsikten över ett molnfritt Tokyo från 45:e våningen. Ändå är satus idag inte på topp. Tror det e att det är påsk. Jag gillar inte ägg, men jag gillar ändå påsk. Påsk ensam i Tokyo suger. Bilderna av hur bra folk har det hemma målas upp framför en även om jag vet att det inte är en rättvis bild innerst inne. Lackar på att min mobil inte kommer. Känner mig lika isolerad som Annika Östberg på Hinseberg även om jag har något större rastgård än henne. Har googlat "things to do in Tokyo" men karaoke, gamecenter, internetcafé eller casino lockar föga.
Fick dock ett jättesött påskkort av mor och far. Värmer fortfarande när jag tittar på det. Mina superfeet-inlägg är fantastiska och foten känns inte av längre. Nu är det bergsmassivet på ögonlocket som stör. Jävla vagel!

Sopberg

Det mesta här borta är litet, inte bara japanerna. Portionerna är mindre. Gatorna är smalare. Handfaten, toaletterna och även pissoarerna är placerade lägre. Hundarna är i 99 fall av 100, små handväsk-hundar. Sladden i telefonkiosken är kortare (vilket i samband med den lägre placerade telefonapparaten leder till en något framåtlutad ställning när man som västerlänning förpassas till telefonkiosker). Japanska böcker är tunnare. Har inte riktigt förstått just hur alla böcker kan vara ungefär lika tjocka (ca 300sid) men folk stirrade ganska rejält när jag drog fram 950 sidor Shantaram. Det var nån gång nån frågade om alla utländska böcker var så tjocka. Självklart, svarade jag. Så länge alla tror jag är Amerikan så kan de likaväl tro att alla böcker vita människor läser är lika tjocka som ett helt japanskt bibliotek.

Men mest spännande hittills i vad som är mindre har jag upptäckt den japanska sopbilen. Med tanke på att jag aldrig har gjort av med så mycket sopor (då allt är engångsförpackat, man får påsar så fort man köper minsta tuggummi, och man står med reklam upp till knäna) så undrar jag hur många hushålls avfall det ryms innan de måste åka och tömma. Det är inte bara att sopbilarna är små. Bilarna pratar och talar om åt vilket håll de ska svänga, att de står stilla, att de håller på att hämta sopor osv. De källsorterar iaf en hel del här. Men iom att 80 % av alla sopor är plast så känns det ändå sådär att jag själv producerar ett sopberg lika stort som 40-talisterna är köttberg.

Det enda som inte är litet i Japan är nog min vagel jag fått på höger ögas ovanlock. Piss och skit.

Nedgång

Yenen har gått ner från 9.50 tidigare i våras till igår när jag fick ut pengar från ica-banken för 8.10. 15%rabatt på allt! tjohoo! Nu sticker jag på shoppingtur.

Hej blåmärken

Att vara big in Japan må vara en klyscha. Men ack så väl den stämmer. Här ett axplock från min bostad. Den ena bilden visar den välplacerade lampan mitt i duschen. Den andra visar dörrkarmen för att komma till handfatet. Välkommen hit Per!

I övrigt så ser mitt hus ut som sådant. Eftersom det det kommunistiska partiet fick äran att designa detta boende så bjuder jag hellre på nått Japan kan stoltsera med.

 Körsbärsblommor. Lekte med min nya kamera och börjar så smått förstå mig på den. 

Hanami

Det var inte bara jag som skulle till parken för att hänga idag. Smockat på tåget, på stationen och för att inte tala om i parken. Träffade Jannes brorsa Peter utanför stationen. Peter hade en med sig en kompis från Sverige som var på besök, Henrik, som jobbar som frisör på Larson&Lange. Hmm... tänkte jag, klingar bekant. Visade sig vara han som Z klippte sig hos innan vi stack till Malawi. Har sällan hört någon vara så nöjd efter att ha varit hos frissan vilket gladde Henke ända in i hjärtspetsen.

Peters polare hade paxat plats under körsbärsblommorna och med lagom avstånd till bajamajorna, dvs ca 15 meter. Att paxa plats för att fira körsbärsblommorna betyder att man klockan 23 kvällen innan beger sig till parken, lägger ut en presenning 20x5 meter och håller sig vaken hela natten. Något überambitiöst men jag var fantastiskt tacksam att det fanns stjärterum när vi kom kl 17. Sammanlagt var vi kanske 30-40 pers som tog av sig skorna för att kliva upp på presenningen. Peter och Henrik begav sig till en armanifest (what else?) och jag blev kvar med en massa japaner där jag inte kunde urskilja vem som var vem. De tog mig under sina vingar och nu har jag samlat på mig flera namn och nummer så jag kan börja stalka dem när jag äntligen får min mobil som nu e i ett postpaket någonstans i Tokyo.

Att dygna (visst var det så det hette Sara?) för en japan är inte så lätt, framförallt inte när man blandar in lite alkohol i det. Alla hämningar släppte totalt och framåt småtimmarna bjöds det på nakendans av tre dimmiga japaner. Jag och Joshi (kallade honom iof Kazo fram till kl 4 när han frågade vem Kazo var) tog en taxi hem till honom och vidare ut till utestället Velour för att möta upp Peter och Henke. Lärdom nr 1 på japanska uteställen: man köar. Hur kunde jag tro nått annat. Men klockan var mycket och svensk som jag är armbågade jag mig fram till bardisken och köpte en varsin GT till mig och Joshi. När jag gav honom drinken höll han på att sjunka genom marken. Sorry. Utlänning. Tog morgontåget hem och dundrade i säng kvart i 7. Så pass händelserik kväll att jag sov hela sönda'n. :)

Handslaget

Ska iväg till Ueno-parken och träffa Jannes storebror Peter. Firande av våren med 1000-tals andra på klassiska blå presenningar under körsbärsblommorna med kirin-öl, stekta nudlar och fantastiskt väder. 

Igår när jag var på väg till Yoyogi- parken mötte jag en man som räckte fram handen och ville hälsa på mig. Sure tänkte jag, hej hej. Det här blir väl det gamla vanliga (Vart kommer jag i från? Vad gör jag här? Lycka till.) tänkte jag. Så fort jag tog den ca 50-årige mannen i handen insåg jag att den här gubben var inte riktigt nykter eller inte helt klar iaf. Handgreppet (som för övrigt är en ytterst ovanlig hälsning här i bugandets Japan) kan närmast beskrivas som ett skruvstäd som skruvades åt så att blodflödet stannade. Och han höll kvar. Artig som jag lärt mig vara här i Japan sa jag inget om att jag fick frakturer på samtliga ben i fingrarna. Inte ens när jag slappnade av likt den döda fisken släppte han taget, tvärt om. Samtalet inleddes som jag antagit, vad gör jag här och var kommer jag ifrån. När jag sa Sverige började snacket om välfärdssamhället. Här är mina japanskakunskaper bristfälliga och jag fick något som kan liknas vid tunghäfta. Detta var dock inget problem för handkrossaren som vägrade släppa taget om min allt vitare höger hand. Han snackade på om finanskrisen, hur det går åt skogen med Japan och en massa mer där jag bara mmm-ade eller gjorde det japanska uttrycket för att man lyssnar och är lite förvånad: eeeeeeh? När mjölksyran i mannens gripmuskler började tillta släppte han och jag såg min chans att smita. Bugade artigt och gick med raska steg vidare. 

Väl i parken återfick handen lite färg och jag unnade mig ett packe jordgubbar. 

Gubbavälde

Akihabara är Tokyos "Electric Town". Hit kommer japaner när de ska köpa digitalkameror, ny tvättmaskin, ännu mindre dator eller bara rota i nån av alla lådor fyllda till brädden med sladdar. De som lockas av detta nöje är till största delen män, närmare 90 % skulle jag väl gissa. Förrutom elektronikintresset delar dessa män även ett annat intresse. Porr.

Här radas porrbutik på porrbutik upp jämte de stora blinkande elektronikkedjorna. Jag var på jakt efter ett par nya hörlurar och när de var införskaffade tog jag seden dit jag kom och tog mig en titt i dessa butiker. Våning efter våning med japanska tjejer i skoluniform, iaf skolstrumpor och uppknäppt kavaj. Samtliga bilder delade dock en sak gemensam. Alla kön var "blurrade", precis så där som man gör med ansiktet hos hon som blivit slagen av sin pojkvän och nu är med i TV men med förvrängd röst och som kallar sig för "Annika". Det här känner jag ligger varmt om hjärtat. Blurrar de könen för att man inte vill se kön, eller för att det är till och med för genant för en upphetsad japan att se hela grejen? Kanske är det fult att visa det? Som sagt, det här måste utredas vidare.

Nog med porr. Har köpt ett par nya fotinlägg, "Superfeet" heter de och förhoppningsvis är de super för mina fötter. Fick åka genom hela Tokyo för att få tag i mina Superfeet. Första problemet var att hitta en affär som sålde inlägg. Att hitta rätt affär som säljer rätt produkt är inte så lätt här. Var på ett apotek/hudproduktsaffär idag och skulle försöka hitta solskyddsfaktor med lagom låg faktor, typ 5 eller 7. Det enda jag hittade var antingen brun-utan-sol, eller whitening med solskyddsfaktor 50 (om jag tvingas välja väljer jag självklart första alternativet...). Kontantkortstelefoner säljs på liknande sätt inte i mobiltelefonbutiker och således hittar man inte skoinlägg på vanliga skobutiker.

Efter mycket letande på bloggar och forum begav jag mig till butiken som skulle vara den mest välsorterade skobutiken i Tokyo. Problem nummer två, vad heter skoinlägg för pronation på japanska? Nu har jag mina Superfeet och ser redan fram emot vad nästa utmaning blir här i den här fantastiska stan.