Skyline

Bara två veckor kvar. Kommer sakna Tokyo.

static : pulse from Samuel Cockedey on Vimeo.

Women only

trodde det var ovanligt med pervon och tafsare på tåg. fick idag reda på att det är väldigt vanligt. därför finns en "kvinno-vagn" mellan kl 7-9 när det är som mest trångt... 

mina japanska vänner bara skrattade åt mig när jag berättade om tafsarkillen...

Korv

Morsan och farsan är på besök och varje dag är sjukt intensiv men det är väldigt kul att få gå omkring med dem och visa upp Tokyo och Japan för dem. Imorse skulle jag hämta upp dem klockan halv nio för att sedan spendera dagen i japanska skogen. Hotellet de bor på ligger ganska långt bort vilket innebär att jag var tvungen att trängas i morgonrushen för att hinna i tid. Som jag flera ggr påpekat står man packade som sillar men det funkar då ingen trängs. MEN!!! Imorse när jag stod på tåget var det inte bara det vanliga gnuggandet av kropp mot kropp. Plötsligt noterar jag att mitt kön ett flertal ggr stryks mot mannen som står framför. Efter ett par konfirmerande sekunder inser jag att mannen framför mig i rödrutig skjorta med ansiktsmask står och tallar mig på korven. Jag lyckas knöla ner händerna för att skydda juvelerna från den japanske snuskgubben. Hade på grund av trängseln ingenstans att ta vägen men vid nästa station mosade jag ut mot andra sidan av tågkupén och vid nästa station gick talle-mannen av.

Centri

Sedan inte allt för länge är det rökförbud på japanska gator. I alla fall i Tokyo. Tror det kostar runt 8000 Yen (700 Carl XVI pengar) om man blir påkommen med en röyk i käften. Likt Malmö Central har man därför börjat med rökrutor för att folk ska få sota sina lungor tillsammans. Det här rökförbudet känns dock ganska tafatt då det på restauranger mer eller mindre förväntas att man ska röka. Vad jag menar är att man där får välja på rökplats eller rökfritt, men i realiteten är den enda skillnaden om de ska ställa fram askfat på bordet eller inte.

Igår var jag på bio och såg en japansk film om en ung tjej som får bröstcancer. När tårarna runnit i 20 minuter och jag hållt inne med hulkande så hörde jag äntligen någon längre bort i salongen som inte kunde hålla bölandet tillbaka. Detta var startskottet för den bölande biosalongen. När eftertexterna började rulla pillades snytpapper fram och ögonen på publiken torkas torra. Länge sen jag grät så mycket på bio.

För tredje gången hittills under min vistelse här i Tokyo sprang jag på en kompis när jag gick på stan. (Finns ju flera centrum i samma stad vilket gör sannolikheten för att springa in i nån man känner ganska liten). Lika förvånande varje gång men kan väl kanske ses som bekräftelse för att alla japaner inte ser likadana ut. Hann med en fika innan hann skulle vidare på jobb.

Ska strax iväg och hämta morsan och farsan på flygplatsen.

Inspiration

Vaknade halv 5 imorse och kunde inte somna om. Hittade två otroligt inspirerande hemsidor:
www.365saker.se och www.ted.com
Igår tenterade jag japanskakursen. Läraren inledde muntan med "egentligen behöver du inte göra den här muntan, jag vet redan vad du kan" vilket stärkte mitt självförtroende som bara den. Muntan gick kalas och nu har jag skrapat ihop 10p den här våren oxå. Lyckades omedvetet (?) styra upp en träff med henne när hon kommer hit näst nästa vecka...

Tokyo nästa?

Svininfluensan är i Osaka. Då kanske folk håller sig hemma och man får hela stan för sig själv. Inget ont som inte för nått gott med sig.

Indien

Har varit mycket krubbande i veckan. Har lyckats tajma in de sista tågen på en hårsmån och likt Macgyver dragit in buken och glidit in genom dörrarna. Sover alltid lite extra gott när man vet att man utnyttjat tiden maximalt. Fördelen med att komma sist på tåget och därmed få "dörrplats" är att man faktiskt har en sida av kroppen fri från andra passagerare. Igår trodde jag att jag var sist på tåget också. Men innan tåget han stänga dörrarna fann jag mig mitt i vagnen med ytterligare ett 20-tal något bedruckna japaner framför mig.
Japan är konstigt. Ibland känns det som Indien för att det kan vara så trångt. Men det är ordnat som ett svenskt idrottarrangemang. Och det känns amerikanskt stort och svulstigt när man åker längs gator kantade av reklam, McDonalds och bilförsäljare. Samtidigt som det är smått och trångt så fort man svänger av vägen. Folk klagar över lukter som jag inte känner men verkar vara helt oberörda av exempelvis pisslukten på toaletten. Konstigt.

Tankesmedja

I tre timmar har amerikanen på våningen ovanför oavbrutet spelat jazz/boogie-woogie på nått piano. I något snabbare tempo hör jag kontinuerliga stötar från ett annat rum. Det regnar och blåser ute och jag känner mig lika inburad som Dawit Isaac. Måste skriva klart ett 10 minuter långt tal som är tentauppgiften i japanskakursen tills imorgon. Arbetsron i det här dårhuset bidrar inte direkt till nått Obama likt "Yes, we can"-tal, snarare ett knugen-likt kära örebroare.

Pling plong

När man tar pendeltåget är det trångt, men ingen som trängs. Men att det är trångt är inte den enda upplevelsen när man åker pendeltåg. När man kommer fram till en station så springer en tågsnubbe som håller till längst bak i tåget ut på perrongen och trycker på en knapp som sätter på en liten melodi. När melodin är slut så stängs dörrarna. Vissa melodier är bättre än andra. Blinka lilla stjärna är nog bottennappet hittills. Hörde en hetsig cool låt för nån månad sen men har glömt vart det var.

Haj

På ett kafé någonstans i Tokyo sattes äntligen nya stadgar. Jag fick en kompanjon i träningsmålsättningen. Efter veckor av överkonsumtion av chips och japanska dramaserier var det dags att ta sig i kragen. Den följande dagen drog jag på mig hajdräkten, flyttade över mina superfeet till löparskorna och gav mig ut på en löprunda. Som grädde på moset hittade jag en lekpark bara två kvarter ifrån där jag bor. 60 minuter senare hade slappisen fått sig den genomköraren han så väl behövde. Dagen därpå gav jag mig ut för att ta mig upp på Tokyos högsta (?) berg, Takao-san. Djupa knäböj hela vägen upp gav den glut-träning min modellagentur efterfrågat ;) De flesta av de andra 1ooo japaner (hälften pensionärer med bergsbestigningsutrusning och hälften lågstadieelever med små söta stråhattar) som också besökte berget denna dag valde att ta linbanan upp till toppen varpå det var relativt glest med arbetsmyror på stigen som letade sig upp på berget.

Idag har jag träningsvärk från topp till tå men känner mig i övrigt kalas.

Dvärgapor

Kroppskontakt är väldigt ovanligt här i Japan. Undantaget är rusningstrafiken på tåg och i tunnelbana när man är glad för att vara över medellängd och har snoken fri. Då japaner vet att vi västerlänningar skakar hand när vi hälsar vill de inte verka mindre världsvana utan de sträcker glatt fram tassen när man träffar nån för första gången. Inte bara blir det lite konstigt då västerlänningar är de enda som de skakar hand med, de har inte riktigt greppat det här med vilken hand man hälsar med. Varannan vänster varannan höger.

Att man inte har kroppskontakt visar sig extra tydligt hos japanska par. Att hålla handen är ganska ovanligt. Självklart finns det par som håller handen precis som i Sverige, men här finns det två "hålla handen alternativ" som är klart mycket vanligare. Det första är "hålla lillfingret". Tjejen håller rätt och slätt killens lillfinger. Det andra är "håll och häng i killens tröja som en dvärgapa". Tjejen greppar således tag bak på ryggen på killens tröja och kopplar ett fast grepp och hänger sedan kvar. Här i Japan finns inget som heter damerna först utan tjejerna struttar in i affärer, restauranger, biosalonger osv eftersläpandes hängande i killens tröja. Hemma i Sverige kan par klänga på varandra nästan vart som helst och slafsa så man tror att de är hemma i sitt eget sovrum, här borta har jag inte sett en enda puss.

Viva la vida

Var på karaoke igår. En video säger mer än 1000 ord. Förlåt coldplay...

Undertext

Nu har det regnat i tre dagar och alla kläder på mitt rum har den härliga känslan av tredagars gympapåse. Batteriet är slut på fjärrkontrollen till A/C:n och lampan på toan är trasig. Regnet har gjort att jag inte pallat ta mig utanför sängstommen utan fortsatt kolla på draman. Har lipat och hulkat som Ben Affleck i slutscenerna av Armageddon. Den mest gråtmilda var en serie som hette "Voice" och handlade om fem läkarstudenter (vad annars) som under några månader läser nått liknande selectives i Patologi. Om nån har tid och vill mjuka upp sina tårkanaler kan jag rekommendera att streama lite japanskt drama när det är som bäst (engelsk text!!!). Serien är fylld av klassisk japansk dramaturgi, 180° bugningar och coola japanska kids.

Planen var egentligen att jag skulle surfat i Tokyobukten idag men som sagt, vädret har varit på drama-tittandets sida.

Plan B

Har varit kalasväder här de senaste dagarna och jag har varit ute med folk mest hela tiden. Käkat en massa god mat (se nedan) och haft det riktigt gott. Men efter solsken kommer regn. Nu har det öst ner i två dar och jag har legat på min brädpanel till säng och kollat på japanska draman (plural för drama?). Igår eftermiddag fick jag dock ett mail från en kompis som jag tolkade som "Nu har jag slutat jobbet och ska hyra en film innan jag sticker hem. Hänger du på?". Då jag börjat få ont i ryggen av horisontalläget svarade jag att jag bara skulle ta en dusch och sen kunde jag möta upp om dryga halvtimmen i Shibuya. Tvagade mig i racerfart och kastade mig ut i regnet mot stationen.

På perrongen mailar jag igen och frågar vart vi ska ses varpå jag ganska snart får svaret "asså, jag skrev bara att jag slutat och att jag skulle hem och kolla på film". Något jag gillar hemma i Sverige är få och att göra spontanbesök, men jag vet mycket väl att det är inte riktigt så det funkar här i Japan. Det var bara att vända på klacken och göra helt om. Nästan iaf.

När jag väl kommit innanför grindarna på stationen så kunde jag ju lika väl åka nånstans. Kom på att jag träffat en snubbe på krogen som var frisör. Vi hade dessutom bytt mailadresser och jag hade lovat att komma förbi. Sagt och gjort så fanns det ett mål med dagen och några timmar senare var frippan nyklippt.

Ikväll har jag fått mail om att vi ska ut och käka yakiniku...?!

Dunk dunk

Om någon undrar hur man går tillväga för att bli 130 miljoner japaner så kan jag ungefär 4-5 ggr om dagen spela in när grannen på några minuter klargör detta...

J-pop

Efter 5 timmar i solen och därmed något socialitiskt blodfärgad i hyn begav jag mig 1:a maj ut på disko. Denna gången blev den inte hip hop, utan istället blev det j-pop för hela slanten. J-pop med en euro-disco touch. Denna låt gick nog tre gånger under tiden jag stod på dansgolvet. Då alla på stället kommit direkt från jobbet var det kostym och uppknäppt skjorta som gällde. Lyckades självklart inte smälta in den här gången heller. Vad jag lyckades med var att utbyta nummer med en brutta som jag ska käka jordgubbar (!) med nu i veckan. Dessutom lyckades jag snabbt bli bortkörd från stolarna längs väggen då jag missat skylten "ladies only". Vakten måste haft ögonen på mig och tagit sats för att hindra mig att sätta mig för jag hann knappt trycka ner sittfläsket mot stolsytan innan jag hade en bugande och tillrättavisande japan rakt upp i näsan. För att spetsa till mitt misstag lyckades jag fumla med armbågen då jag skulle upp på fötterna igen och självklart slå ut tjejerna vid bordet bredvids bägge drinkar. Nä men jag kämpar på här borta.

Mycket vill ha mer

När jag fick mobilen så öppnades en helt ny värld upp för mig. Nu gick det att få kompisar, stämma träff, spontanskicka mail och kanske framförallt smälta in i på tågen med näsan ner i mobilen. Min mobil saknar dock de flesta finesser en modern japansk mobil har. Den kan inte läsa streckkoder (används för att få erbjudanden, hitta rätt på kartor, köpa musik, you name it)(exempel: på bilden är det en reklamlastbil som åker runt och runt och dunkar ut ett bands nya singel, bak på lastbilen syns streckkoden så har man inte fått nog av låten när den bullrar förbi så är det bara att läsa av streckkoden och tanka ner den), den kan inte ansluta till internet varpå jag inte kan få tillgång till flyers så jag kommer in billigare på nattklubbar (miljön tackar för att pappersflyers är ett minne blott), jag kan inte lägga mobilen på en liten anslutningsklump på McDonald's som känner av beställningen jag gjort på mobilen och därmed få rabatt och jag kan inte ta emot bilderna vi tog i fotoautomaten direkt till mobilen. Det jag saknar mest i mobilen är dock ett Japanskt-Engelskt lexikon. När jag får mail från folk och är hemma är det inga problem, jisho.org är min räddare i nöden. Men är jag ute på vift och får ett mail med tecken jag inte förstår måste jag antingen :

1. gissa vad det betyder
2. skriva vad jag tror tecknet betyder med hjälp av t9 funktionen som sen omvandlar det till tecken varpå jag kan jämföra med det ursprungliga mailet om jag har gissat rätt eller ej (invecklat plus att min förmåga att förklara är kanske inte den bästa...)
3. be någon på gatan läsa upp mailet för mig, min hörförståelse är oändligt mycket bättre än min läsförståelse, som i sin tur är bättre än min skrivförståelse.
4. skita i den meningen och hoppas att det inte är nått viktigt.


Blandar duktigt bland dessa fyra alternativ.

Spam

Då man mailar till varandra istället för att SMS:a med mobilerna så följer således även de negativa mailkonsekvenserna, spam. Vanligtvis är det sexklubbar som skickar spam där man hänvisar till nån internetlänk. Då min mobil inte har internetuppkoppling förrutom mailfunktionen är jag lyckligtvis skyddad mot snusket på mobilerna. Igår kväll så fick jag ett annorlunda spam dock. Det var av ett långt välformulerat mail om hur jag skulle besöka en hemsida och donera pengar till en geisha-organisation. Sexy geisha need you. Finanskrisen har slagit till i Japan på allvar.