Staying alive

Jag bugar och bockar och tackar för kommentarerna. Jättekul att läsa om vad som händer hemma i Sverige, även om det bara är ett müslibyte eller en spya på brallan! Har dock inte kommit på nått bra sätt att besvara dem, får kanske återgå till klassiskt mailande.
För några veckor skrev man i DN om en japansk robot som skulle kunna jobba inom äldrevården i och med att japaner blir allt äldre och de äldre blir allt fler. Kanske räddningen även för Sverige när all vårdpersonal veckopendlar till Norge. MEN, trots finanskris, varsel och lönesänkningar så fortsätter man i Japan med det extremt personalkrävande "lightsaber"-viftandet (nb. lightsaber är det fruktade lysande svärdet som folk går omkring och fajtas med i Starwars). Här i Japan är det dock inte fäktning som står på schemat, utan man hjälper helt enkelt till i trafiken och viftarna är överallt.

Exempel 1: En bil kommer ut ur ett parkeringshus. Jaha. Det blinkande svärdet åker fram, spärrar av trottoaren, blåser kanske lite visselpipa, vinkar förbi bilen, och släpper förbi gångarna igen med en liten bugning.

Exempel 2: Ett vägarbete pågår med att måla nya sträck på vägen. In med minst fyra viftande gubbar. Viftaren i början av arbetet har svärdet uppåt och viftar "kör inte här", två viftare står vid sidan av arbetet och viftar "kör här" och den sista viftaren står på slutet av vägarbetet och viftar med en liten lätt cirkelrörelse "nu kan ni köra på som vanligt" samtidigt som han (det är nästan alltid män) bugar.

I Sverige sätter vi upp en skylt med en texten "min pappa jobbar här". Sånt biter iaf på mig.

Kostymer så långt ögat kan se

Jag älskar att tappa bort mig. Det infinner sig en positiv stress, jag kanske måste anstränga mig för att fråga nån på japanska var i hela friden jag är, hem hittar man alltid. Men fan heller att jag går samma väg jag kom för att hitta tillbaka. Vardagsextrem i miniformat. Skulle byta tåg i Shinjuku men valde istället att hoppa av för att kolla runt lite. Världens största tågstation med 3,5 miljoner personer som byter, hoppar på, hoppar av eller bara har nån slags kinky-fetish och fotar tåg, varje dag. Lågt till tak, en strid ström av timida japaner, förvirrade turister med näsan i Lonely Planet och även här blinkande lampor och högljudda utrop.

När jag hade kommit ner till tredje källarvåningen insåg jag att jag tappat bort mig. Började leta mig uppåt och smet förbi en tågspärr för att komma mig ut i friska luften. I Tokyo finns inga meterhöga glasspärrar som ska förhindra tjuvåkande. Nej, här har man små vadderade kuddar i knähöjd som fälls ut om nått inte är korrekt. Håller man normalt "stressad-japan-som-ska-byta-tåg-tempo" så utlöses kudden redan efter man passerat så, egentligen gjorde jag nog inget fel...

Kollade runt lite i Shinjuku och betraktade skådesspelet när klockan passerat 18 och alla kostymnissar slutat jobba och ska ut på krogen. Lite som att gå mitt i en alkoholpåverkad version av Dressman-reklam. De kommer i skockar. Först kommer den högljudda "ledar-kostymen" med slipsen runt huvudet, sen den stora massan där det oftast är nån enstaka kostym-kvinna, och till slut kommer den redan överförfriskade stackarn med slipsen på sned som alltid skickas hem med Taxi redan kl 19. Karaoke-inkastarna kämpar på för fullt för att få in kostymgängen just på sin krog.

Träffade min japanska lillasyster under körsbärsblommorna i Uenoparken. Äntligen är våren här och jag med den:

Våffeldag i guldmask

Jag tog tåget till Harajuku och trendspanade lite. För den oinvigde kanske inte Harajuku säger nått men man kan förklara det som Tokyos svar på Södermalm i Sthlm, eller Davidshall i Malmö. Ett område dit kidz drar för att spendera tid på Tjallamalla eller secondhand-butiker. Precis som förra gången jag var här, slås jag av hur inlärda rörelsemönster jag har och hur svårt det är att ändra på det. Med mitt svenska trendspanaröga är jag van att vrida huvudet 180° för att ha koll på utbudet. Funkar inte här! Affärer i minsta källarhåla som fått Fritzls skräckkällare att verka enkel att hitta i. Affärer på tredje våningen av vad man tror är ett vanligt bostadshus. Det blinkar och låter. Det är trångt och jag duckar för att inte få fler blåmärken i huvudet. Tar på mig mina 3D-glasögon, rör huvudet helt okoordinerat som en riktig indier, och njuter av det Harajuku som ger sig till känna.

Veckans tokyotrend: Gallonjackan. Har sett den i Sverige några gånger, men här är den överallt. Den ena färggladare än den andra. Mycket rosa. Tror för övrigt att rosa är vårens färg. Hittade förövrig den här frisören i Harajuku, Larson&Lange, släng er i väggen, nästa gång ska jag också klippa mig av nån med guldmask:


Bara för att man är i Japan så betyder inte det att de inte fått upp ögonen för en av Sveriges viktigaste och hemtrevligaste högtidsdagar, våffeldagen. Smaskade i mig våfflor som var frasigare än mina läppar efter 3 dagar utan vatten och sötare än ett helt sukett-packet, riktigt fint!



Efter att ha sträcksett första säsongen av Dexter (Hur snabbt fastnade jag inte Per?) stack jag till Yoyogiparken. Tokyos svar på Pildamsparken. Här kommer jag spendera en hel del tid i vår!

Soppkök

Gick förbi en lång kö av väntande människor i Shibuya. Sist i kön står en man med en handskriven lapp: Nudlar 10Yen (knappt en krona). 30 minuter senare är Martin mätt och belåten och dessutom ett paraply rikare han fick i kön. Allt detta för mindre än 1 krona. 

Händerna under täcket

Hade glömt hur kallt det är på nätterna i Japan. Isbjörnar hade gjort åkarbrasor för att hålla värmen. Alla extremiteter utanför täcket riskerar allvarliga förfrysningsskador. Men snart kommer värmen och körsbärsblommorna:

Gick förbi en affär som fick mig att förstå hur japaner kan vara så flitiga:

Under min planlösa vandring slog jag mig ner i en park och lyssnade på en japan som tagit med sig sin gitarr för att öva lite. Fördelen med trångboddheten, iaf för en upplevelsesuktande västerlänning som jag.

Välkommen hem

Som alltid i alla inlägg som är det första har jag tusen och åter tusen saker på tungan. 

Om hur SAS aldrig slutar förvåna hur gammal man kan vara och jobba som flygvärd. Redan när jag såg morfar-flygvärd så genomsökte jag per automatik flyget för att hitta den portabla defibrillatorn. Sov inte en blund på 10,5 timmar, i huvudet spelades staying alive och jag rabblade 30:2 som ett mantra.

Om hur det känns att landa på narita flygplatsen utanför tokyo. Undrar om det är heltäckningsmattan som gör det så extremt tyst. Tänkte på att där det står "Welcome to Japan" när man går i suckarnas gång står det bredvid på japanska "Välkommen hem". Jag tackade och tog emot och blev på gott humör. 

Om hur mycket man svettas i solgass iklädd skinnpaj. Känns väldigt relevant att jag tog med långkallingar...

Om hur lågt det kan vara i japanska hem. Däribland mitt. Nästan 1.80 i köket. 

Om hur fantastiskt skönt det ska bli att gå och lägga sig nu kl 1800, även om det är på tok för tidigt. Men jag är trött. Och jag har ju semester.