Lurral flam

Har under helgen utrett språkmysteriet gällande japaners okunskap att skilja på r och l. Vi kom in på det här då jag sa att svenskar, eller i alla fall jag, har svårt att uttrycka ljudet z. Ett ljud liknande ett spetsigt vibrerande s. Fine, jag kan om jag anstränger mig, men när jag slöpratar så blir det samma ljud som s. Det tyckte japanerna var jätteroligt och hade aldrig reflekterat över att det gick att blanda ihop s och z. Det var då jag drog fram esset ur rockärmen, kavlade upp ärmarna och slog nävarna i bordet. Jag frågade något nonchalant om de hörde nån skillnad när jag sa urusai (japanska för "högljudd" underförstått "håll käften") eller ulusai. Japanerna tittade på mig som att de inte hört vad jag sagt. Jag upprepade uRusai och uLusai.
-Ja ja ja, svarade japanerna, urusai och vaddå?
-Skillnaden mellan uRRRRusai och uLLLLusai.
-Men du säger ju samma sak, urusai och urusai.

Jag valde att avsluta mitt experiment här och ansåg att jag kommit ett steg närmare Nobelpriset i linguistik. Summa summarum, japaner hör verkligen ingen skillnad på r och l. Detta har för mig skapat viss förvirring ibland när japaner försöker stava något med alfabetet. R uttalas nämligen "aaar" och L uttalas "errr", som ett svenskt R.

Under helgen har jag även varit på onsen, japanskt spa, och konstaterat att jag var den enda som bytte hudfärg från omogen blek jordgubbe till saftig perfekt midsommarjordgubbe när jag sjönk ner i det 45° varma svavelvattnet. Lyckades dock svettas ut de flesta japaner i bastun. En något speciall bastukultur här med fotogenaggregat, fluffiga frottésittunderlag och TV på full fräs.

Har fått rapporter om fint väder hemma i svedala. Kan för den skadeglada meddela att jag haft ca 8 grader och regn där uppe i norr. På väderprognosen varnade de för snö. Nu är jag iaf ÄNTLIGEN hemma i Tokyo igen. Borta bra men hemma bäst.

Rulltrappa

Vissa saker uppskattar man här. Maten, värmen, alla lustiga människor, artigheten och värmen i toalettsitsen. Vissa saker uppskattar man mindre. Rösten i rulltrappan på väg upp till postkontoret till exempel. Den påminner KONSTANT att man ska stå till vänster, mitt på trappsteget, hålla barn i handen, vara försiktig när man kliver på, när man kliver av, hålla i räcket, inte leka osv. Självklart har de placerat posten högst upp i köpcentrat på våning 7 för att man ska hinna bli helt tokig lagom tills man kommit upp. De senaste gångerna har jag sprungit både upp och ner och halvt vält omkull de stackars tanterna (som inte verkar notera denna 7-årings evighetssnack) bara för att minimera risken för att få psykiska men. Här är ett exempel, hissrösten är ungefär som den första talande pizzabiten, jag blir ungefär lika galen som tjej-pizzabiten, ni hör ju hur det låter. Jag ska försöka spela in det en dag.
Jag drar mig verkligen för att behöva åka upp. Det finns en hiss som tar 2 ggr så lång tid med köer, att den ska stanna på alla plan osv, men det är nästan värt det.

En annan sak som jag inte uppskattar är att det luktar så mycket piss på toaletten där jag bor att jag ärligt talat tror att jag kommer få urinvägsinfektion i näsan vilken dag som helst. Det är nån som städar, men städaren kanske uppskattar lika mycket som jag att bara få sitta på ringen att städningen glöms bort. Jag har sanerat den två gånger med förbättrat resultat, men med fortsatt infektionsrisk.

Hur jag fördriven tiden här annars, jo, jag går och nynnar på den här och blir lika förundrad hur de lyckats göra ordet countdown till ett fem-stavigt ord: kAUntO dAUn.. Om man spetsar öronen hör man att flera engelska ord finns med i texten: gong (som i "la-boule, slå i gong-gongen"), ring, heavy, hard puncher, sand back, falling love, burning love, round one, seven, nine, ten, combination, hook, body blow. Håll till godo.

Pose

Plötsligt händer det. När man minst anar det. Vageln finns där. Linserna har bytts ut mot glasögon för att vila ögonen. Håret ser så där "8 veckor sedan man senast klippte sig" ut. Då, då blir man uppfångad av en japan i Shibuya som frågar om jag vill vara modell. Jag sken upp som en sol och lämnade gladeligen ut mitt namn och nummer. Jag och Schenkenberg, high five!

En elefant på en spindeltråd

Hade stora planer för fredagskvällen. Häng och krubb med tre japaner för att sen gå på diskotek. 4 glada ungdomar med en kväll fylld av äventyr framför sig. Ett par sushisar och några öl senare så var det bara jag kvar då två av dem tagit sista tåget hem (tågen slutar gå vid midnatt) och den siste, han vi var hos, hade däckat och sov som en nyvaggad bebis. Men inte lät jag detta hindra mig, last man standing, att ha helkväll ute. Hamnade på en pytteliten pub med en fiolspelande bartender som underhöll mig och de övriga fyra gästerna (egentligen fem, men en kille sov 95% av tiden) fram till att tågen började gå igen.


På lördagskvällen var det dags för ett nytt försök. Denna gången blev det hip-hop klubb. Det är inte så lätt att smälta in i Japan, och dessutom på en hip-hop klubb. Det e inte min gengre för fem öre. Jag insåg snabbt att inte en kotte av de som var där (jag var enda utlänningen) hajjade ett ord av vad bling-bling-grabbarna-i-oversizeade-baseball-tröjor-med-kepsen-på-sned-och-med-kärleksord-på-tungan-som-hade-fått-mamma-att-tappa-hakan sjunger. Dock var det väldigt mycket stil och attityd på kidsen. Inte som i Sverige där attityd innebär taggarna utåt och "are you talking to me!?". Nej, attityd och stil som i att de studerat varenda detalj i homiesarnas musikvideos på youtube. Inte bara kläderna utan även rörelser och danssteg som kändes väldigt ojapanska. På nått vänster lyckades alla på nått sätt sticka ut, lite av nirvana för oss svenskar som när vi står på H&M tänker "den här har nog ingen annan köpt". Här, mitt ibland hundratals japs i a bathing ape hoodies och NY kepsar, stack jag upp som ett jäkla fyrtorn i mina tajta brallor och slimmade skjorta (plus vageln på högerögat). Raggningsförsöken gick käpprätt åt skogen. Undrar fortfarande vart de som säger "det e så lätt att få brudar i japan" har gått. Men jag kämpar på. Igår längtade jag efter pizza. Försökte kompenserade med med ris och friterade kycklingfiléer. Men, ni hör ju hur det låter...

Äpplemos

När man är borta från Willys och Lingongrova mer än några veckor, kanske framförallt om man är ensam, så kommer sugen vare sig man vill eller inte. De senaste dagarna har jag varit sugen på matpaj, troligen efter allt surfande på dag- och kvällstidningarnas nätupplagor där man både får lära sig hur man har supersex för att få fler barn (scroll scroll), hur Lindsey Lohans förra flickväns kille fastnade i tullen för misstänkt terrorhandling (scroll scroll), vilken av teletubbisarna Alex Schulman gillar bäst (scroll scroll), och hur man lagar bästa pajen (klick). Det vattnas i käften som när myggorna upptäcker att grillsäsongen inletts och det därmed sker en explotionsartad ökning av barhudad blodsugaryta. Men så idag, utan att jag inletts i frestelse med hjälp av Alexandra Zassi, så kom suget efter havregrynsgröt med äppelmos. Fattar inte. Försökte och försökte men det släppte inte. Som en första exponering i vårsolen, skönt till en början, men sen svider det i flera dar.

Jag är nu iaf lika kontaktbar som telefonflickorna på linje24. Igår kom nämligen min mobil. Här SMS:ar man inte, utan man mailar (vanlig hotmail funkar utmärkt!). Därför mottages gladeligen mail till
martin-i@softbank.ne.jp

Igår begav jag mig till Hashimoto för att kolla om alla där har tyreodit. Svar: Ja. Alla jag talade med hade en klar symptombild. Trötthet, tendens att snabbt få mjölksyra, frusenhet, depressivitet, glömska, okoncentration (frekventa felhandlingar vid arbetsplatsen typ hälsa med en "bakåt-nick" à la förort istället för att buga), desorientering, lätt till måttlig viktuppgång, hes och grov röst, håravfall (har nån någonsin sett en hårig japan?), förstoppning, rikliga menstruationer. Ödematös och kall hud, blekhet, långsam puls, ledvärk, sänkt andningsfrekvens, muskelsvaghet, segt och långsant reflexsvar vid test av extremitetsreflexer. Fruktansvärt att en hel stad kan vara så. Det bjöds iaf på riktigt fin shopping vilket jag utnyttjade. Funderar på att ändra vårens färg från rosa till mintgrön.

I övrigt äter jag så jäkla mycket tofu. Finns två typer (inte de två typerna som finns på willys där den ena är vit och smakar trä och den andra brun och smakar trä), den ena är silkestofu och den andra är bomullstofu, och jag gillar den lite hårdare (inte stenhård som willys verkar tagit fasta vid) bomullstofun bättre. Tecknen liknar varandra ganska mycket (絹 och 綿) och när jag står i affären är det alltid ett lotteri vilken jag ska välja. I förrgår råkade det bli silkestofu. Då äter jag inte tofu på några dagar.

Hade ingen bild på tofu. Så det fick bli på Tokyo istället.

Elvi

Här är den. Vageln från helvetet. Skit ner dig sa jag när jag såg den imorse. Drog på mig solbrillorna och gav mig ut, halvblind utan linser, mot Yoyogi-parken. Strålande väder lockar inte bara ut enögda västerlänningar, på söndagar fylls nämligen av det mest bisarra av bisarra som japaner har inom sig. Personlig favorit blev kvinnan (mannen?) som stod vid sidan av parkgången iklädd rosa lurviga öron, och ett egentillverkat jättehalsband av färglatt papper. Till och med Peter Siepen ser grå och alldaglig ut i jämförelse.
Rockabilly killarna gjorde också succé. Dessa Elvi (Elvis i plural) rockade gärnet och jag undrar hur mycket brylcrème som går åt för grabbarna. De tar det iaf väldigt seriöst. Så även trikåkillarna som övade filmklipp. En i superhjälte dräkt, en i kamouflage dräkt och den stackars japanske affärsmannen. Hela parken e en stor freakshow och jag kunde glatt ta av mig solbrillorna och bidra till stämningen.

Privjet

Jag tog mig i kragen, vilket innebär krossade samtliga speglar eller andra uppolerade ytor jag passerade för att slippa se vageleländet, och med lite motion så artade sig gårdagen iaf. Idag fick bli en linsfri dag och jag fick göra stan som glasögonorm. Utan solbrillor trotsade jag att solen gassade. Anders Celcius uppmätte 26° och jag lade mig i Inokashira-parken och putsade bort linnebrännan jag fick igår. När jag ligger där och visar upp den enda hårbeklädda thorax i Stilla Havs regionen så kommer helt plötsligt en japansk kvinna fram och rör på läpparna. När jag plockar ur mina nya hörlurar förstår jag att hon pratar med mig. Men vad säger kvinnan. "Where is the russian group?" Nae, jag kan inte hört rätt. Jag svarar på japanska att jag inte förstår vad hon säger. "There should be a russian group  in this park, do you know?" Jag lackar. Den enda tanken som far genom mitt huvud är att kvinnan förmodar att jag är ryss och är en del av nått ryskt sällskap. Är det för att jag är den enda personen i hela parken som har tagit av sig tröjan? Är det för att jag är den enda i parken vars hy är lika rödfärgad av solgasset som rumpan hos en magsjuk 1-åring? Eller är det för att jag, ve och fasa, ser ut som en ryss? Jävla vagel. Jag svarade bryskt att jag hade ingen aning om vad hon pratade om och jag hade inte sett några ryssar. Plupp plupp, in med öronpropparna igen. Sekunder senare får jag dåligt samvete och tittar upp och ser den stackars kvinnan lufsa vidare. Innan jag hunnit komma mig på tå är kvinnan borta i folkhavet. Tror inte hon uppfattade mig barsk, men jag kände mig hemsk. Skyller på vageln. Väntar fortfarande på att det onda ska föra nått gott med sig. 

Fredagskväll med dip.

Aldrig blir man helt nöjd. Vädret är på topp. Har bränt mig så där härligt som hör vårsolen till. Har promenerat cirkus 15 km och käkat fantastiskt god mat på väg in till Shinjuku. Läste klart "En Sorts Kärlek" och tårarna sipprade ner för kinderna där jag satt i parken och bläddrade frenetiskt. Underbart att få läsa lite böcker! Beskådade utsikten över ett molnfritt Tokyo från 45:e våningen. Ändå är satus idag inte på topp. Tror det e att det är påsk. Jag gillar inte ägg, men jag gillar ändå påsk. Påsk ensam i Tokyo suger. Bilderna av hur bra folk har det hemma målas upp framför en även om jag vet att det inte är en rättvis bild innerst inne. Lackar på att min mobil inte kommer. Känner mig lika isolerad som Annika Östberg på Hinseberg även om jag har något större rastgård än henne. Har googlat "things to do in Tokyo" men karaoke, gamecenter, internetcafé eller casino lockar föga.
Fick dock ett jättesött påskkort av mor och far. Värmer fortfarande när jag tittar på det. Mina superfeet-inlägg är fantastiska och foten känns inte av längre. Nu är det bergsmassivet på ögonlocket som stör. Jävla vagel!

Sopberg

Det mesta här borta är litet, inte bara japanerna. Portionerna är mindre. Gatorna är smalare. Handfaten, toaletterna och även pissoarerna är placerade lägre. Hundarna är i 99 fall av 100, små handväsk-hundar. Sladden i telefonkiosken är kortare (vilket i samband med den lägre placerade telefonapparaten leder till en något framåtlutad ställning när man som västerlänning förpassas till telefonkiosker). Japanska böcker är tunnare. Har inte riktigt förstått just hur alla böcker kan vara ungefär lika tjocka (ca 300sid) men folk stirrade ganska rejält när jag drog fram 950 sidor Shantaram. Det var nån gång nån frågade om alla utländska böcker var så tjocka. Självklart, svarade jag. Så länge alla tror jag är Amerikan så kan de likaväl tro att alla böcker vita människor läser är lika tjocka som ett helt japanskt bibliotek.

Men mest spännande hittills i vad som är mindre har jag upptäckt den japanska sopbilen. Med tanke på att jag aldrig har gjort av med så mycket sopor (då allt är engångsförpackat, man får påsar så fort man köper minsta tuggummi, och man står med reklam upp till knäna) så undrar jag hur många hushålls avfall det ryms innan de måste åka och tömma. Det är inte bara att sopbilarna är små. Bilarna pratar och talar om åt vilket håll de ska svänga, att de står stilla, att de håller på att hämta sopor osv. De källsorterar iaf en hel del här. Men iom att 80 % av alla sopor är plast så känns det ändå sådär att jag själv producerar ett sopberg lika stort som 40-talisterna är köttberg.

Det enda som inte är litet i Japan är nog min vagel jag fått på höger ögas ovanlock. Piss och skit.

Nedgång

Yenen har gått ner från 9.50 tidigare i våras till igår när jag fick ut pengar från ica-banken för 8.10. 15%rabatt på allt! tjohoo! Nu sticker jag på shoppingtur.

Hej blåmärken

Att vara big in Japan må vara en klyscha. Men ack så väl den stämmer. Här ett axplock från min bostad. Den ena bilden visar den välplacerade lampan mitt i duschen. Den andra visar dörrkarmen för att komma till handfatet. Välkommen hit Per!

I övrigt så ser mitt hus ut som sådant. Eftersom det det kommunistiska partiet fick äran att designa detta boende så bjuder jag hellre på nått Japan kan stoltsera med.

 Körsbärsblommor. Lekte med min nya kamera och börjar så smått förstå mig på den. 

Hanami

Det var inte bara jag som skulle till parken för att hänga idag. Smockat på tåget, på stationen och för att inte tala om i parken. Träffade Jannes brorsa Peter utanför stationen. Peter hade en med sig en kompis från Sverige som var på besök, Henrik, som jobbar som frisör på Larson&Lange. Hmm... tänkte jag, klingar bekant. Visade sig vara han som Z klippte sig hos innan vi stack till Malawi. Har sällan hört någon vara så nöjd efter att ha varit hos frissan vilket gladde Henke ända in i hjärtspetsen.

Peters polare hade paxat plats under körsbärsblommorna och med lagom avstånd till bajamajorna, dvs ca 15 meter. Att paxa plats för att fira körsbärsblommorna betyder att man klockan 23 kvällen innan beger sig till parken, lägger ut en presenning 20x5 meter och håller sig vaken hela natten. Något überambitiöst men jag var fantastiskt tacksam att det fanns stjärterum när vi kom kl 17. Sammanlagt var vi kanske 30-40 pers som tog av sig skorna för att kliva upp på presenningen. Peter och Henrik begav sig till en armanifest (what else?) och jag blev kvar med en massa japaner där jag inte kunde urskilja vem som var vem. De tog mig under sina vingar och nu har jag samlat på mig flera namn och nummer så jag kan börja stalka dem när jag äntligen får min mobil som nu e i ett postpaket någonstans i Tokyo.

Att dygna (visst var det så det hette Sara?) för en japan är inte så lätt, framförallt inte när man blandar in lite alkohol i det. Alla hämningar släppte totalt och framåt småtimmarna bjöds det på nakendans av tre dimmiga japaner. Jag och Joshi (kallade honom iof Kazo fram till kl 4 när han frågade vem Kazo var) tog en taxi hem till honom och vidare ut till utestället Velour för att möta upp Peter och Henke. Lärdom nr 1 på japanska uteställen: man köar. Hur kunde jag tro nått annat. Men klockan var mycket och svensk som jag är armbågade jag mig fram till bardisken och köpte en varsin GT till mig och Joshi. När jag gav honom drinken höll han på att sjunka genom marken. Sorry. Utlänning. Tog morgontåget hem och dundrade i säng kvart i 7. Så pass händelserik kväll att jag sov hela sönda'n. :)

Handslaget

Ska iväg till Ueno-parken och träffa Jannes storebror Peter. Firande av våren med 1000-tals andra på klassiska blå presenningar under körsbärsblommorna med kirin-öl, stekta nudlar och fantastiskt väder. 

Igår när jag var på väg till Yoyogi- parken mötte jag en man som räckte fram handen och ville hälsa på mig. Sure tänkte jag, hej hej. Det här blir väl det gamla vanliga (Vart kommer jag i från? Vad gör jag här? Lycka till.) tänkte jag. Så fort jag tog den ca 50-årige mannen i handen insåg jag att den här gubben var inte riktigt nykter eller inte helt klar iaf. Handgreppet (som för övrigt är en ytterst ovanlig hälsning här i bugandets Japan) kan närmast beskrivas som ett skruvstäd som skruvades åt så att blodflödet stannade. Och han höll kvar. Artig som jag lärt mig vara här i Japan sa jag inget om att jag fick frakturer på samtliga ben i fingrarna. Inte ens när jag slappnade av likt den döda fisken släppte han taget, tvärt om. Samtalet inleddes som jag antagit, vad gör jag här och var kommer jag ifrån. När jag sa Sverige började snacket om välfärdssamhället. Här är mina japanskakunskaper bristfälliga och jag fick något som kan liknas vid tunghäfta. Detta var dock inget problem för handkrossaren som vägrade släppa taget om min allt vitare höger hand. Han snackade på om finanskrisen, hur det går åt skogen med Japan och en massa mer där jag bara mmm-ade eller gjorde det japanska uttrycket för att man lyssnar och är lite förvånad: eeeeeeh? När mjölksyran i mannens gripmuskler började tillta släppte han och jag såg min chans att smita. Bugade artigt och gick med raska steg vidare. 

Väl i parken återfick handen lite färg och jag unnade mig ett packe jordgubbar. 

Gubbavälde

Akihabara är Tokyos "Electric Town". Hit kommer japaner när de ska köpa digitalkameror, ny tvättmaskin, ännu mindre dator eller bara rota i nån av alla lådor fyllda till brädden med sladdar. De som lockas av detta nöje är till största delen män, närmare 90 % skulle jag väl gissa. Förrutom elektronikintresset delar dessa män även ett annat intresse. Porr.

Här radas porrbutik på porrbutik upp jämte de stora blinkande elektronikkedjorna. Jag var på jakt efter ett par nya hörlurar och när de var införskaffade tog jag seden dit jag kom och tog mig en titt i dessa butiker. Våning efter våning med japanska tjejer i skoluniform, iaf skolstrumpor och uppknäppt kavaj. Samtliga bilder delade dock en sak gemensam. Alla kön var "blurrade", precis så där som man gör med ansiktet hos hon som blivit slagen av sin pojkvän och nu är med i TV men med förvrängd röst och som kallar sig för "Annika". Det här känner jag ligger varmt om hjärtat. Blurrar de könen för att man inte vill se kön, eller för att det är till och med för genant för en upphetsad japan att se hela grejen? Kanske är det fult att visa det? Som sagt, det här måste utredas vidare.

Nog med porr. Har köpt ett par nya fotinlägg, "Superfeet" heter de och förhoppningsvis är de super för mina fötter. Fick åka genom hela Tokyo för att få tag i mina Superfeet. Första problemet var att hitta en affär som sålde inlägg. Att hitta rätt affär som säljer rätt produkt är inte så lätt här. Var på ett apotek/hudproduktsaffär idag och skulle försöka hitta solskyddsfaktor med lagom låg faktor, typ 5 eller 7. Det enda jag hittade var antingen brun-utan-sol, eller whitening med solskyddsfaktor 50 (om jag tvingas välja väljer jag självklart första alternativet...). Kontantkortstelefoner säljs på liknande sätt inte i mobiltelefonbutiker och således hittar man inte skoinlägg på vanliga skobutiker.

Efter mycket letande på bloggar och forum begav jag mig till butiken som skulle vara den mest välsorterade skobutiken i Tokyo. Problem nummer två, vad heter skoinlägg för pronation på japanska? Nu har jag mina Superfeet och ser redan fram emot vad nästa utmaning blir här i den här fantastiska stan.