Handslaget

Ska iväg till Ueno-parken och träffa Jannes storebror Peter. Firande av våren med 1000-tals andra på klassiska blå presenningar under körsbärsblommorna med kirin-öl, stekta nudlar och fantastiskt väder. 

Igår när jag var på väg till Yoyogi- parken mötte jag en man som räckte fram handen och ville hälsa på mig. Sure tänkte jag, hej hej. Det här blir väl det gamla vanliga (Vart kommer jag i från? Vad gör jag här? Lycka till.) tänkte jag. Så fort jag tog den ca 50-årige mannen i handen insåg jag att den här gubben var inte riktigt nykter eller inte helt klar iaf. Handgreppet (som för övrigt är en ytterst ovanlig hälsning här i bugandets Japan) kan närmast beskrivas som ett skruvstäd som skruvades åt så att blodflödet stannade. Och han höll kvar. Artig som jag lärt mig vara här i Japan sa jag inget om att jag fick frakturer på samtliga ben i fingrarna. Inte ens när jag slappnade av likt den döda fisken släppte han taget, tvärt om. Samtalet inleddes som jag antagit, vad gör jag här och var kommer jag ifrån. När jag sa Sverige började snacket om välfärdssamhället. Här är mina japanskakunskaper bristfälliga och jag fick något som kan liknas vid tunghäfta. Detta var dock inget problem för handkrossaren som vägrade släppa taget om min allt vitare höger hand. Han snackade på om finanskrisen, hur det går åt skogen med Japan och en massa mer där jag bara mmm-ade eller gjorde det japanska uttrycket för att man lyssnar och är lite förvånad: eeeeeeh? När mjölksyran i mannens gripmuskler började tillta släppte han och jag såg min chans att smita. Bugade artigt och gick med raska steg vidare. 

Väl i parken återfick handen lite färg och jag unnade mig ett packe jordgubbar.