fredag 10 april 2009

Fredagskväll med dip.

Aldrig blir man helt nöjd. Vädret är på topp. Har bränt mig så där härligt som hör vårsolen till. Har promenerat cirkus 15 km och käkat fantastiskt god mat på väg in till Shinjuku. Läste klart "En Sorts Kärlek" och tårarna sipprade ner för kinderna där jag satt i parken och bläddrade frenetiskt. Underbart att få läsa lite böcker! Beskådade utsikten över ett molnfritt Tokyo från 45:e våningen. Ändå är satus idag inte på topp. Tror det e att det är påsk. Jag gillar inte ägg, men jag gillar ändå påsk. Påsk ensam i Tokyo suger. Bilderna av hur bra folk har det hemma målas upp framför en även om jag vet att det inte är en rättvis bild innerst inne. Lackar på att min mobil inte kommer. Känner mig lika isolerad som Annika Östberg på Hinseberg även om jag har något större rastgård än henne. Har googlat "things to do in Tokyo" men karaoke, gamecenter, internetcafé eller casino lockar föga.
Fick dock ett jättesött påskkort av mor och far. Värmer fortfarande när jag tittar på det. Mina superfeet-inlägg är fantastiska och foten känns inte av längre. Nu är det bergsmassivet på ögonlocket som stör. Jävla vagel!

2 kommentarer:

  1. Kan trösta dig med att de flesta av dina klasskamrater, inklusive jag själv, tampas med lite gnagande tenta-ågren så här i påsktider.

    Har precis tuggat i mig spaghetti och ketchup. Inte mycket påsk över det inte!

    Jag bockar och bugar för ditt fina vykort! Blev mycket glad! Det har fått en hedersplats på mitt kylskåp, strax ovanför en rabattkupong på ICA maxi.

    Stor kram och må din vagel fagocyteras snarast!

    SvaraRadera
  2. Halloj martin. Ska jag vara ärligt har jag inte varit inne här på ett tag, men jag inser vad jag missat!

    Din blogg är underbar, det känns som man hör dig prata när man läser.. och du är verkligen grym på att uttrycka dig!

    Hade jag sett denna kommentar tidigare hade jag velat svara på direkten, jag ville bara säga att jag vet hur det är att bo utomlands när det är stora högtider, det känns helt enkelt lite ensamt ibland. Men det är en smäll man får ta när man är en vagabond (som du!)... man kan alltid trösta sig med att ett antal 1000 backpacker och utbytesstudenter känner samma sak. Hoppas du har det bra och saker känns fint igen. Stora kramar från mig!

    /Karin R

    SvaraRadera