Privjet

Jag tog mig i kragen, vilket innebär krossade samtliga speglar eller andra uppolerade ytor jag passerade för att slippa se vageleländet, och med lite motion så artade sig gårdagen iaf. Idag fick bli en linsfri dag och jag fick göra stan som glasögonorm. Utan solbrillor trotsade jag att solen gassade. Anders Celcius uppmätte 26° och jag lade mig i Inokashira-parken och putsade bort linnebrännan jag fick igår. När jag ligger där och visar upp den enda hårbeklädda thorax i Stilla Havs regionen så kommer helt plötsligt en japansk kvinna fram och rör på läpparna. När jag plockar ur mina nya hörlurar förstår jag att hon pratar med mig. Men vad säger kvinnan. "Where is the russian group?" Nae, jag kan inte hört rätt. Jag svarar på japanska att jag inte förstår vad hon säger. "There should be a russian group  in this park, do you know?" Jag lackar. Den enda tanken som far genom mitt huvud är att kvinnan förmodar att jag är ryss och är en del av nått ryskt sällskap. Är det för att jag är den enda personen i hela parken som har tagit av sig tröjan? Är det för att jag är den enda i parken vars hy är lika rödfärgad av solgasset som rumpan hos en magsjuk 1-åring? Eller är det för att jag, ve och fasa, ser ut som en ryss? Jävla vagel. Jag svarade bryskt att jag hade ingen aning om vad hon pratade om och jag hade inte sett några ryssar. Plupp plupp, in med öronpropparna igen. Sekunder senare får jag dåligt samvete och tittar upp och ser den stackars kvinnan lufsa vidare. Innan jag hunnit komma mig på tå är kvinnan borta i folkhavet. Tror inte hon uppfattade mig barsk, men jag kände mig hemsk. Skyller på vageln. Väntar fortfarande på att det onda ska föra nått gott med sig.